PELA pe3la2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. pela, sannol. väsentligen motsv. nor. dial. pila; jfr dock äv. sv. dial. (Gotl.) paila, paile, peta, påta; nära sammanhörande med PILLA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) peta l. pilla l. påta; plocka; äv. tr.: peta l. pilla (ngn ngnstädes l. ngt från en plats o. d.); äv. refl.; ngn gg äv. oeg., i uttr. pela ngn i örat (med ett yttrande o. d.), ss. beteckning för att ngn säger ngt till ngn. Den lilla fnatten Crypedum, kiärleckz pilten, hacka och pela mig i wänstra foten, så att thet giorde godt i småtarmarna. 2Saml. 13: 75 (c. 1690). Läkiarens Hand, / Som .. / Med Järnet peelar af och an i diupa Sår. Dahlstierna (SVS) 341 (c. 1696). Därs. 124 (1698; oeg.). SvMag. 1766, s. 489 (refl.). Karlen pelar nu vensterhästens töm ur nyckeln. Rösiö Revolt 1: 11 (1904).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] refl.: (sakta) bege sig (ngnstädes), smyga sig (ngnstädes). Grannens höna, som pelat sig hit. Dahllöf SagÄv. 1: 10 (1919).
Särsk. förb. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): PELA BORT10 4.
1) till 1: peta l. pilla l. plocka bort (ngt).
2) till 2, refl., i uttr. pela sig bort, (obemärkt) bege sig bort, drypa av. Sparre Sjökad. 591 (1850). —
PELA FRAM10 4. särsk. till 1: pilla fram (ngt); äv. oeg. l. bildl.: (gm samtal o. d. lyckas) få l. locka fram (en uppgift o. d.). Sparre Sjökad. 410 (1850; oeg.). —
PELA I10 4. till 1: pilla l. plocka i (ngt); särsk. i uttr. pela i sig ngt. Dahllöf Otyg 154 (1915: i sig). —
PELA UPP10 4 l. OPP4. särsk. till 1: få upp (ngt) gm att pilla l. peta. Han peladhe up dören med en spijk. VRP 1653, s. 858.
