SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1952  
PELAGIANISM -anis4m, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. pelagianismus, eng. pelagianism, fr. pélagianisme; till PELAGIAN o. PELAGIANSK]
teol., i sht kyrkohist. munken Pelagius' lära l. åskådning, som vänder sig mot tanken på arvsynd o. predestination o. enligt vilken människan gm sin fria vilja vid varje enskild handling kan bestämma sig för o. välja det goda; åskådning l. lära som mer l. mindre överensstämmer med Pelagius'. ConvLex. 7: 823 (1837). JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 62. — jfr SEMI-PELAGIANISM.
Spoiler title
Spoiler content