PELTA päl3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr t. o. eng. pelta, fr. pelta, pelte, lat. pelta; av gr. πέλτη, möjl. rotbesläktat med lat. pellis, hud, fäll (jfr PELIS). — Jfr PELTAST]
1) (om antika förh.) liten, lätt (forngrekisk) sköld av flätvärk l. trä med växlande form (ofta elliptisk l. halvmånformig). Pfeiffer (1837). Ekbohrn (1904).
2) [jfr motsv. anv. i eng., fr. o. nylat.] (†) bot. bildl.: mer l. mindre sköldformig, med sporgömmen försedd del av fruktkroppen hos vissa svampar. VetAH 1812, s. 6. jfr Pfeiffer (1837).
Ssg (till 1): PELTA-FORMAD, p. adj. (med prägel av fackspr., mera tillf.) som har en peltas form. KarlJohStil. 25 (1924).
