PELUSK pelus4k, r.; best. -en; pl. -er; l. PELUSKER pelus4ker, r.; best. -n; pl. =. Anm. Ordet har tidigast anträffats i den tyska pluralformen peluschken. UtsädT 1896, s. 238.
Ordformer
(-luscher, pl. 1918. -luschker, sg. 1917. -luschker, pl. 1897—1935. -lusk 1932 osv. -lusker, pl. 1898 osv.)
Etymologi
[av t. peluschke, av det slaviska ord som föreligger bl. a. i sorbiska (lågsorbiska) ṕeluška, eg.: liten (barn)linda, polska pieluszka, liten linda, diminutivbildning till ṕelucha resp. pielucha, båda med bet.: linda, till samma rot som föreligger i fbulg. pelena, linda, ävensom i lat. pellis, hud, fäll (jfr PELIS); med syftning på det klängande växtsättet]
benämning på en (från Tyskland införd) form av gråärt (Pisum arvense Lin.), utmärkt av högvuxenhet o. sen mognad o. ofta odlad ss. foderväxt (grönfoder); äv. om fröna; företrädesvis i pl., i sg. ngn gg äv. koll.; jfr SAND-ÄRT(ER).MosskT 1897, nr 2 1/2, s. 4. Hellström NorrlJordbr. 400(1917; i sg., koll.). VaruhbTulltaxa 1: 49(1931; om fröna).
Ssgr (i sht lant.): PELUSKER-BLANDAD, p. adj. Peluskerblandad grönhavre. BonnierLM 1937, s. 418. —
-BLANDNING. blandning av havre o. pelusker (odlad för användning ss. grönfoder). LAHT 1917, s. 572. —
