PENNINSK päni4nsk, l. pen-, äv. PENNINISK -i4nisk, adj.
Ordformer
(-inisk 1841—1922. -insk 1875 osv.)
Etymologi
[jfr t. penninisch, eng. pennine, fr. pennine, adj. f., lat. poeninus, penninus, peninus; sannol. ytterst till det kelt. ord som föreligger bl. a. i kymriska o. korniska pen, iriska o. gael. ceann, alla med bet.: huvud, (bärgs)topp o. d.]
geogr.
1) som utgöres av l. tillhör l. har avseende på den del av Centralalperna som sträcker sig mellan Stora Sankt Bernhard o. Simplonpasset (förr äv. vidsträcktare, med inbegrepp av Montblancmassivet). Penninska alperna, om denna del av Centralalperna. Berzelius ÅrsbVetA 1841, s. 138. Penninska täcken. 2SvUppslB 1: 723(1947).
2) i uttr. Penninska bärgen, i sht förr äv. [efter eng. Pennine chain] (den) Penninska kedjan, höglandsområde i norra England som sträcker sig söderut från Sydskotska höglandet. Ahlén Löffler 247(1878). SvUppslB 26: 300(1935).
