SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1952  
PEREGRINANT, m.||(ig.); pl. -er.
Etymologi
[jfr fr. pérégrinant; av lat. peregrinans (gen. -antis), p. pr. av peregrinari (se PEREGRINERA)]
(†) resenär; pilgrim. De Christne peregrinanter. HSH 3: 151 (1693). De lärde Peregrinanterne skola i synnerhet fästa sit ögnamärke på natural-historien. GbgMag. 1760, s. 150.
Spoiler title
Spoiler content