1) i fråga om skrift l. tryck; dels om skrivtecken l. tryckstil: liten o. skriven resp. tryckt med tunna, fina linjer, fin (se FIN, adj. II 4); stundom med anslutning till 3, med bibet. av: pedantiskt utförd, sirlig o. d.; dels om skrift, tryck l. handstil: som utmärkes av dylika skrivtecken resp. dylik tryckstil; jfr GNETIG, adj.2 3. Små petiga siffror. Almqvist AmH 1: 89(1840). Några små petiga titelrader. Siwertz JoDr. 134(1928). En .. sirlig, spenslig, petig piktur. SvD 23/8 1931, Söndagsbil. s. 7.
2) om person: minutiöst l. pedantiskt (stundom småaktigt l. kitsligt) noggrann l. noga (i allm. l. med ngt visst), pedantisk; äv. om ngns sätt l. uppträdande o. d. Vara petig med sin klädsel. Liljecrona RiksdKul. 426(1841). Ett fint, något petigt maner (att måla). Eichhorn Stud. 2: 50(1869, 1872). Vår fångvakterska .. var ej så petig med att dörren skulle hållas stängd. Sandblad RyFång. 146(1915). En liten fin, petig och spenslig människa. Olsson Fröding 46(1950).
3) om sak: som vittnar om l. är utförd med pedantisk (stundom småaktig l. kitslig) noggrannhet; vars detaljer äro utförda med pedantisk noggrannhet. FotogrT 1890, s. 112. Allt (på fartygsmodellerna) är så fint och petigt skuret, snidat och hopbundet, svarvat och skruvat. Hedin Pol 2: 33(1911). Den framförda kritiken .. synes kanske petig. SvGeogrÅb. 1934, s. 237.— särsk. (föga br.) övergående i bet.: (liten, fin o.) sprättig. Små, petiga, svarta mustascher. Retzius Nil. 342(1891). Högberg Vred. 1: 58(1906).
4) om arbete o. d.: som utgör ett (besvärligt, tidsödande) ”knåpande” med detaljer o. d., som är ett ”petgöra”. MeddSlöjdF 1884, s. 53. Det petiga och ansvarsfulla värvet .. att utarbeta en rysk språklära. SvD(A) 1933, nr 281, s. 7.
Avledn.: PETIGHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara petig; särsk. till 2, 3. NF 2: 266(1877). Laurin LivKonst 64(1931).
