publicerad: 1953
PICKELHUVA pik3el~hɯ2va, i etnografiskt fackspr. i bet. 2 äv. PICKELHUA ~hɯ2a l. PICKELUVA pik3e~lɯ2va, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(peckelhufva 1854 (i bet. 2; fr. Hall.). pecklufva c. 1870 (i bet. 2; fr. Värml.). pickelhua (i bet. 2; fr. Skåne) 1876—1949. pickelhuva 1745 (i bet. 1) osv. picklufva (i bet. 2) c. 1755—1768 (fr. Öl.). pikelhufva (i bet. 1) 1850—1855. pickelufva (i bet. 2) 1755 (fr. Skåne)— 1901 (fr. Smål))
Etymologi
[fsv. päkilhuva (i bet. 1), sv. dial. pekkelhua, pekkellua m. m., ett slags (ylle)mössa; jfr d. pikkelhue (i bet. 1—4); av mlt. pekelhūwe (motsv. mht. beckelhūbe, bechinhūbe m. m.; jfr ä. t. beckel-, bickel-, peckelhaube), av (en sidoform till) mht. o. mlt. becken (se BÄCKEN) o. hūbe, hūwe (se HUVA, sbst.1); ordet syftar på hjälmens urspr. bäcken- l. skålliknande form; formen pickelhuva är sannol. (åtm. delvis) påvärkad av t. pickelhaube, som sannol. har anslutning till t. pickel, spets(ig hacka) m. m.; formen pickeluva o. d. beror på anslutning till LUVA, sbst.2 — Jfr PÄCKNELIKA]
1) (om förh. under medeltiden samt början av nyare tiden) ett slags (lätt, skålformig) hjälm av järnbläck l. läder med järnbeslag; särsk. om dyl. lätt hjälm l. huva buren under en annan, tjockare hjälm; jfr KITTEL-HATT. Möller 1: 1169 (1745). Hagberg Shaksp. 4: 369 (1848). Ringrännarne (under 1600-talet) .. hade .. skottfria harnesk .. öppna pikel- eller stormhufvor. KrigVAT 1850, s. 394 (om utländska förh.). KrigVAH 1885, s. 3 (om sv. förh. under 1600-talet). Hjälmar av 1300-talstyp, s. k. ”pickelhuvor”. Alm BlVap. 232 (1932). jfr: I 16:e och 17:e årh. begagnade pikenerarna en metallhjälm .. med spets (pickelhufva ..). 2NF 11: 818 (1909).
2) (om ä. förh. bland allmogen) kalottliknande mössa (sammanfogad av ett antal kilformiga stycken). Hättor eller Picklufvor, utan bräm, af hvit Svanboj, dem .. (ölänningarna) köpa i Stockholm. Åhstrand Öl. 139 (1768). En mycket liten röd skärmlös mössa, kallad peck-lufva. FoF 1931, s. 37 (c. 1870; fr. Värml.). Nylén Folkdr. 84 (1949). jfr: (Sv.) Pikk-luva, (lat.) Capitium parvum & auritum. Schultze Ordb. 2900 (c. 1755).
3) (i sht om förh. i Tyskland o. Sverige under senare hälften av 1800-talet o. de första årtiondena av 1900-talet) militär- o. poliskask med en över hjässan uppstickande pigg. Schück (1854). Generalens kalfaktor .. med pickelhufva och fascinknif. Strindberg TjqvS 1: 3 (1886). Tschakoterna .. försvunno (efter 1844) för att lemna rum åt kasken (pickelhufvan ..). Spak Unif. 69 (1890). Johnson Se 229 (1936; om tyska förh.). Zetterström Dag 125 (1946; till ä. polisuniform). Trenter Rist. 35 (1952; hos viss kavalleritrupp vid samtida vaktparad i Sthm).
4) [jfr motsv. anv. i d.] (om ä. förh.) i metonymisk anv. av 3: (tysk) soldat l. polisman iklädd pickelhuva. Kring berget krälade pickelhufvor. Snoilsky 1: 156 (1869). Pickelhufvorna .. / .. församla sig här, / ty här kan polisen befalla. Jensen FjStig 21 (1893). Laurin Våld 246 (1910).
Ssg: (3) PICKELHUV- l. PICKELHUVS-MAN, m. (-huv- 1901. -huvs- 1908) (om ä. förh., tillf.) soldat l. polisman i pickelhuva. Henriksson Tyskl. 217 (1901). Ahrenberg Infall 65 (1908).
Avledn.: PICKELHUVAD, p. adj. (i sht förr) till 3; om soldat l. polisman: iklädd pickelhuva. DN 1899, nr 10463 A, s. 3. Fogelqvist Minn. 72 (1930).
Spoiler title
Spoiler content