publicerad: 1935
KITTEL ɟit3el2, r. l. m.; best. -n (Warg Bih. 26 (1765: Kjetteln) osv.) ((†) -elen (-ellen) 1Sam. 2: 14 (Bib. 1541: kätelen), Johansson HomOd. 8: 435 (1844: badkittelen); -ellin SkrGbgJub. 6: 175 (1590: kiettellin); kitlen Sahlstedt (1773), Widegren (1788)); pl. -kittlar ((†) -elar (-ellar) BoupptSthm 9/12 1671 (: kättelar), BoupptVäxjö 1828 (: kaffe kittellar); -tler G1R 18: 155 (1546: Ketzler), Kockeb. A 2 b (1650: Kiettler)); förr äv. KÄTTIL, r. l. m.; best. -ilen (SvOrds. B 4 a (1604), Granlund Ordspr. (c. 1880)) l. -iln (Hwasser VSkr. 2: 368 (1851)); pl. -ilar (BoupptVäxjö 1826, Därs. 1871).
Ordformer
(gedel 1553 (finl.). kedell 1549. kedill 1549. kessell 1661 (Bryggakessell). ketel(l) (kethell) 1563 (: Kethell rinnger) — c. 1755. ketil(l) 1528—1835 (: ketilhatt). kettel(l) 1555 (: kettell trumber) — 1872. kettil(l) 1538—1871 (: kettilar, pl.). ketzel (kettzell) 1562 (: kettzell lappar)—1739. kiethell 1589 (: kiethellenn, sg. best.). kiettel(l) 1590 (: kiettellin, sg. best.)—1784. kiettil(l) 1590—1744 (: kiettillfoth). kietzel(l) 1673. kitel 1729. kittel 1642 (: kittelbryggerij), 1690 osv. kittil(l) 1594 (: Eldz kittill) — 1871 (: Soppkittil). kiässell 1661. kiätel(l) 1618—1684 (: Kiäre kiätel). kiætil 1527. kiättel(l) 1672 (: Messingzkiättel) — 1772. kiättil 1665—1670. kjettel 1697 (: Kjettel-hammar) — 1807 (: kjettelen, sg. best.). kätel(l) 1541—1712. kätiill (-ij-) 1554 (: kætiill ringh) — c. 1580. kätil(l) 1538 — c. 1755. kättel(l) 1525—1890. kättil(l) (kæ-) 1525—1885 (: kopparkättil). kätäll 1628 (: funte kätäll). — pl. kesl- 1629. kessl- 1594—1630. ketl- 1629—1755. kettl- 1541—1883. ketsl- (ketzl-) 1541—1732. kettsl- (kettzl-) 1527—1633. kietl- 1753. kiettl- 1650—1734. kiettzl- 1583. kietzl- 1614—1673. kitl- 1773—1788. kittl- c. 1745 osv. kiätl- 1661—1679 (: offerkiätlarna). kiättl- 1697—1745. kiätzl- 1540—1555. kjetl- 1697—1794. kjettl- 1815. kätl- 1603—1676. kättl- 1635—1858 (: kaffekättlar). kätzl- 1541—1622. kättzl- 1560. — i ssgr: kedz(s)la-, -e- 1546 (: kedzsle koppar) — 1556 (: kedzsle ring). kesle- 1548 (: Keslekopper). kettle- 1642 (: Kettlebryggerij) — 1648 (: Kettlebryggerij). kettzle- 1549 (: kettzlebötar) — 1576 (: kettzle plåtter). ketzla-, -e- 1538 (: ketzlasmedh) — 1639 (: Ketzlefoten). kietla- 1539 (: kietla kuper). kietzla-, -e- 1539 (: Kietzla kåp[er]) — 1666 (: Kietzlebleck). kitzla- 1637 (: Kitzla ringar). kiättzle- 1710 (: Kiättzlep[änninga]r). kädzle- 1556 (: kädzleringar). käsle- 1584 (: käsle koppers plåtter). kätla-, -e- 1648 (: kätle bryggerij) — 1681 (: Kätlagrepr). kättle- 1639 (: Kättle-Bryggeri) — 1685 (: Kättle-penningarne). kättzla-, -e- 1566 (: kättzleringer) — 1638 (: kättzlaringiar). kätzle- (-ts-) 1529 (: kätzleringar) — 1633 (: Kätzle Kåppar))
Etymologi
[fsv. kätil, motsv. d. kedel, isl. ketill, mnt. ketel, fht. kezzil, t. kessel, feng. citel (jfr eng. kettle, lånat från nord. spr.); jfr got. katilē, gen. pl., ävensom de från germ. spr. lånade fi. kattila- o. lit. kãtilas; av germ. katila-, gammalt lån från lat. catillus, dimin. till catīnus, vattenkittel, skål m. m., eller direkt från det senare (jfr JBrüch i FestschrKretschmer 6 ff. (1926)). — Övergången ä > i beror på samvärkan av det föreg. palat. k o. det efterfölj. i-ljudet; jfr Kock SvLjudh. 1: 228 f. (1906). Formerna med -tsl- o. -ssl- ha utvecklats i pl. o. ss. förled i ssgr av typerna kittla-, kittle- gm den i mellansv. o. nordsv. dial. vanliga övergången tl > tsl > ssl (jfr KITSLA, v.2)]
1) i eg. bem.: (vanl. större) kärl av metall (numera i sht järn l. koppar) med vanl. cirkelformig omkrets o. konkav l. flat botten, vanl. jämförelsevis djupt, med l. utan lock o. med l. utan handtag l. grepe, i allm. avsett för upphettning l. kokning av en vätska (vid matlagning, bryggning, tvätt, färgning o. varjehanda andra tekniska förfaranden); i vissa fall äv. om för liknande ändamål avsedda kärl av annan form (t. ex. kaffe- l. tekittel, i tekniken använda kokkärl o. d.); i sht förr äv. allmännare: kokkärl, panna, gryta o. d.; förr ngn gg äv. om (förvarings)kärl av annat material, t. ex. lera o. d. En stor kittel rymmande en hektoliter. Inmurad kittel, kittel som är fastmurad i en ugn (med elden omedelbart under kitteln). Koka i kittel. Sätta kitteln på spisen. Tillvärka, förr äv. bygga, slå kittlar. Laga, förr äv. lappa l. flicka en kittel. 1 bryggepanna och een kättil om XV marker. KyrkohÅ 1920 —21, s. 261 (1525). Bygge Ketzler. G1R 18: 155 (1546). Slå ketzlar. Därs. 25: 339 (1555). Kätell 4 ℔. VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 30 (i handl. fr. 1583). 1 Kättill medh fattan (dvs. grepe) om. BtÅboH I. 8: 216 (1636). Tå skall .. / Siudas i ketlar oc grytorne mång, samt stekas i pannor. BrölBesw. 157 (c. 1670). När han för tw åhr sedhan hadhe warit i Masko hooss Taimå Mathias att lappa hans kätlar. ConsAcAboP 4: 73 (1672). En stor järngryta eller kiättell. HH XVIII. 4: 73 (1714). De gamble Israeliter .. hafva brukat store kietlar och kiäril af ler eller lerkar. Kiellberg KonstnHandtv. KakelKruk. 3 (1753). Flikka en ketel. Schultze Ordb. 2383 (c. 1755). En Kettil med Lock. BoupptVäxjö 1845. Färgarnes kittlar. EkonS 2: 277 (1897). Ruhe Hurley Vild. 283 (1928). — jfr BECK-, BET-, BLY-, BRYGG-, BYK-, ELD-, FISK-, FÄRG-, HÄX-, JÄRN-, KAFFE-, KOK-, KOPPAR-, LUT-, MJÖD-, MÄSSINGS-, OFFER-, OLJE-, OST-, SALPETER-, SOCKER-, SOPP-, SYLT-, SÅS-, TE-, TJÄR(E)-, TRAN-, TVÅL-, TVÄTT-, VAX-, VÖRT-, ÖS-KITTEL m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Wee tigh så suart tu är sade gryton till kätilen. SvOrds. C 7 a (1604); jfr Grubb 338 (1665). När Krwkan stötes medh Kiättilen, så får hon wist en knäck. Grubb 592 (1665). Käre Kättil smitta icke Grytan. Dens. 441; jfr Rhodin Ordspr. 86 (1807).
b) (†) i uttr. hugga, taga till kittels o. d. (Jägarna borde föröda högdjuren) motteligen, och icke tage så rundeligen till kettils aff thom (dvs. fylla grytorna med dem), som nw skeer. G1R 12: 116 (1538). Han hugger stort (dvs. delar i stora stycken) til Ketils (dvs. till kokningen). Verelius 45 (1681).
c) med inbegrepp av l. med huvudsaklig tanke på innehållet i kitteln; i sht i uttr. som tala om kitteln ss. varm, kokande o. d.; äv. övergående till måttsbeteckning: så mycket (av ngt) som rymmes i en kittel. Kitteln kokar (över). En kokande (sjudande) kittel. En kittel (full) med hett vatten. Vthaff hans (dvs. Leviatans) näso gåår röök, såsom vthaff heta grytor och ketzlar. Job 41: 11 (Bib. 1541). Heta kittel, sjud och bubbla! Hagberg Shaksp. 9: 274 (1850). Hon erbjöd sig .. att ge dem ett par kittlar kaffe. Vinberg Barb. 116 (1926).
d) (†) bäcken; skål. Fyratiyo Bath gingo vthi huar kätelen. 1Kon. 7: 38 (Bib. 1541; Bib. 1917: vart bäcken). 1 Nattstoohl utan Kiettel. BoupptSthm 1676, s. 1084 a. Nilsson Ur. 2: 18 (1862); efter 2Krön. 4: 6 (Bib. 1703). — jfr FUNT-, VIGVATTENS-KITTEL.
f) (†) koll. l. ss. ett slags ämnesnamn. 1 Lispund nygiord Kiettel .. 1 Lispund gammal Kiettel. OrdnLilleTull. 1638, s. A 3 a.
2) i överförda o. bildl. anv.
a) (i sht i fackspr.; jfr dock nedan) mer l. mindre cirkelrund, djup nedsänkning i bärg- l. jordyta o. d.; särsk. dels (folkligt o. i fackspr.) om ”jättegryta”, dels (i fackspr.) om kitteldal. Runda Kättlar i Bärg ingraffne, .. ther fordom någon dyrkan hafwer warit. JHadorph i Placat 28/4 1676. Vi skåda (då vi betrakta månen genom en tub) ned i stora kittlar, omgifna af höga, brant stupande väggar. UB 2: 315 (1873). Inom den bömiska kitteln upprinner Elbe. 2NF 7: 1073 (1907). Fennia XLVI. 1: 3 (1925; om ”jättegryta”). — jfr BÄRG-, DAL-KITTEL.
b) [efter motsv. anv. i t.] (†) mil. nedgrävt batteri för mörsare; mörsarvärn. Kettlar för 24 mörsare. Loenbom Stenbock 4: 132 (1765). Törngren Artill. 1: 111 (1794).
c) (mindre br.) jäg. i fråga om s. k. konstgryt: kammare (håla l. trumma) där flera olika gångar sammanlöpa. SvKennelklT 1903, s. 25. 2NF 10: 451 (1908).
d) (†) bärgv. fundament i form av en timrad kista för fotlaget till stocktappen (nålen) vid hästvind. Rinman (1788).
e) (numera föga br.) spelt. i fråga om biljardspel: med kritstreck markerad halvcirkelformig del av biljardbordet varifrån utspelningen sker i vissa spel; jfr BILJARD-KITTEL. HBiblSällsk. 2: 96 (1839). Lundequist KonstSpel. 1: 30 (1846; i fråga om ”billard à la guerre”). Wilson Spelb. 84 (1888; i fråga om karambollspel).
f) i bildl. anv.; särsk., ofta i uttr. sjudande l. kokande kittel o. d., dels om bubblande l. häftigt upprört vatten, dels om (ställe där det råder en) intensiv, myllrande trafik o. dyl. l. om en myllrande (o. larmande) människomassa, dels slutligen om ngt som befinner sig i ett tillstånd av stark oro l. förvirring l. ”jäsning” o. d.; jfr HÄX-KITTEL. Havet var en enda sjudande kittel. Lågorna flämta som ur Vesuvii kittel. Sturzen-Becker 5: 107 (1850, 1862). Femhundrasjutton man var blott en droppe i den sjudande kittel, hufvudstaden (dvs. Paris) utgjorde. Janson Segr. 17 (1913). Asien efter världskriget är .. i många hänseenden en sjudande kittel. Essén Eur. 69 (1926).
Ssgr (i allm. till 1): A: KITTEL-BLÅ. [eg.: blå (dvs. svart) som en sotig kittel l. som kittelsot] (föga br.) blåsvart. Böttiger i 2SAH 50: 301 (1874). Kittelblå i ansiktet. Agrell Sthm 117 (1892). —
-BLÄCK. (kittel- 1634. kittle- 1658—1666) bläck (av koppar) för tillvärkning av kittlar. RP 4: 234 (1634). Stiernman Com. 3: 417 (1666). —
-BOTARE. (numera bl. dels bygdemålsfärgat, dels arkaiserande) kittelflickare; kopparslagare; förtennare; förr äv., med anledning därav att kringvandrande tattare o. zigenare i sht i ä. tid ofta sysslade med lagning l. förtenning av kopparkärl o. d., övergående i bet.: tattare l. zigenare; jfr -BÖTARE. Weste (1807; angivet ss. ”föraktl.” för kopparslagare). LfF 1875, s. 223. (På det isländska tinget) trängdes kittelbotare och smeder / rundt krämaren. Heidenstam Dikt. 61 (1895). Spong Kungsb. 215 (1928). —
(2 a) -BROTT. geol. sänkning av jordytan längs cirkelformigt ordnade brottlinjer; äv. (o. vanl.) konkret, om sänkningsområde som uppstått på nämnda sätt. Nathorst JordH 288 (1890; konkret). SDS 1904, nr 130, s. 4 (abstr.). —
-BRUN. [efter t. kesselbraun] (†) kopparbrun, kopparfärgad. Wikforss 1: 920 (1804). ÖoL (1852). särsk. substantiverat i sg. n.: kopparbrun(t) färg(ämne). TullbSthm 22/7 1561. —
-BRYGGERI. (kittel- 1640—1798. kittle- 1639—1648) (†) eg.: bryggning som sker i hushållets (egna) kittlar; hembryggning, hembryggeri. Stiernman Com. 2: 211 (1639). LReg. 241 (1648). Sundelius NorrköpMinne 298 (1798; i fråga om förh. på 1640-talet). —
-BÖTARE. (kittel- 1815—1852. kittla- c. 1540. kittle- 1549—1559) [fsv. kätlabötir; jfr mnt. ketelböter] (†) = -BOTARE. (Drottning Sophia) kallade hertog Magnus, Ketzlabötare, epter thet han noghot swarter och magher war. OPetri Kr. 80 (c. 1540). G1R 24: 517 (1553). Dalin (1852; betecknat ss. ”gam.” med hänv. till kittelflickare). —
(jfr 2 a) -DAL. dal som omgives av bärg l. höjder på alla sidor; geogr. o. geol. äv.: (djup) mer l. mindre cirkelformig l. oval (gm erosion uppkommen) nedsänkning i den omgivande markytan. Palmblad LbGeogr. 23 (1835). Dödsdalen, en genom nyare resande bekant kitteldal på ön Java. Hammargren Jordkl. 143 (1854). SvGeogrÅb. 1927, s. 130. —
-FLICKARE. [jfr t. kesselflicker] (numera vanl., utom i fråga om ä. förh., med mer l. mindre föraktlig l. försmädlig bibet.) person som (yrkesmässigt) sysslar med lagning av kopparkittlar o. andra kopparkärl; äv. allmännare: kopparslagare (o. förtennare); jfr -BOTARE, -BÖTARE. Kringvandrande kittelflickare. Lindahl L'avoc. sav. 22 (1757). SLorS 16: 523 (1899). De föraktfulla kittelflickarnas klass och släkte. 2VittAH XXXVIII. 2: 47 (1928). —
-FLICKERI10104, stundom 30~102. (föga br.) om kittelflickarens yrke. (Lundin o.) Strindberg GSthm 532 (1882). Selander Keller Seldw. 1: 115 (1913). —
-FORMIG. som har formen av en kittel, som till formen liknar en kittel. ÖoL (1852). Tratt- eller kittelformiga fördjupningar i markens yta. 2NF 6: 645 (1906). —
-FOT. (kittel- c. 1580—1891. kittle- 1639) (i sht förr) trefot på vilken en kittel ställes över elden (i en öppen spis). VocLib. avd. 32 (c. 1580). Landsm. VIII. 2: 3 (1891). —
-FÅNG. (i fråga om forntida o. medeltida förh.) gudsdom bestående däri att den anklagade (för att bevisa sin oskuld) skulle med blottad arm o. hand ur en kittel med kokande vatten upphämta en järnring l. dyl. (utan att skada sig). LfF 1914, s. 14. —
(2 a) -FÄLT. geogr. o. geol. område som utmärkes av förekomsten av kittelformiga fördjupningar uppkomna därigm att isrester (dödis) efter den allmänna issmältningen legat kvar inbäddade i grus- l. sandmassorna o. vid bortsmältning bildat de ifrågavarande hålen. Ymer 1911, s. 194. Därs. 1929, s. 133. —
-FÄRG. [jfr. t. kesselfarbe] tekn. färg som användes vid kittelfärgtryck. Möller (1790). Dalin (1852). WoJ (1891). —
-FÄRG-TRYCK. (-färg- 1892 osv. -färgs- 1874—1891) tekn. förfarande vid tygtryck, bestående däri att betan tryckes på tyget, varefter detta färgas i färgkitteln (varvid de betade ställena varaktigt behålla färgen, under det att denna lätt kan borttagas från de obetade); äv. konkret, om dylikt tryck. UB 5: 529 (1874). 2NF 30: 511 (1920). —
-FÖRARE. [jfr BOK-FÖRARE 1, GLAS-FÖRARE m. fl.] (†) kringresande försäljare av kittlar. SkrGbgJub. 6: 230 (1531). BoupptSthm 1682, s. 328 a. —
-HAKE. (kittel- 1668 osv. kittle- 1638) (i sht i fråga om äldre l. mera primitiva förh.) = -KROK. BtÅboH I. 13: 272 (1638). Dalin (1852). Klint (1906). —
-HATT. [jfr ä. d. kedelhat, ävensom fsv. kätilhödh o. mnt. ketelhōt] (i fråga om medeltida förh.) enkel rundad hjälm (av järn l. koppar), stormhatt, stormhuva. 1VittAH 1: 150 (1755). I Östgötalagen .. omtalas tre folkvapen, skölden, svärdet och kittelhatt. Hildebrand Medelt. 2: 635 (1897). Fornv. 1920, s. 18. —
(2) -HYGGE. [efter t. kesselhauung] (förr) skogsv. Björkman Skogssk. 10 (1868). Ett nu mera aflagdt sätt att ordna hyggena var det s. k. kittelhygget, då man lade det första hygget midt i skogen och sedermera lät de följande gruppera sig rundt omkring det samma i allt större utvidgningar. Cnattingius 55 (1874, 1894). —
-HYTTA. (†) metall. vid mässingsbruk: avdelning där tillvärkning av ämnen till kittlar o. d. utfördes. HC11H 12: 163 (1697). Hülphers Dal. 31 (1762). —
-HÄNGARE, r. l. m. (i sht i fråga om äldre l. mera primitiva förh.) = -KROK. VDAkt. 1722, Syneprot. F III 7. SvKulturb. 5—6: 268 (1930). —
-KOPPAR. (kittel- 1576 osv. kittla- 1539—1553. kittle- 1542—1666) (i sht i fråga om ä. förh.) koppar som är förarbetad till l. avsedd att förarbetas till kopparkärl (kittlar) o. d.; äv.: kopparskrot av gamla kittlar o. d. Gamall kietla kup[er] — 6 lissp:d 5 mrc. VaruhusR 1539, s. 12 a. Ketzlekopper gammell eller ny. Stiernman Com. 1: 289 (1580). JernkA 1904, s. 556 (i fråga om förh. c. 1570). —
-KROK. (kittel- 1749 osv. kittle- 1571—1658) (i sht i fråga om äldre l. mera primitiva förh.) krok på vilken en kittel hänges över elden. TullbSthm 13/6 1571. Erixon SkansenKultH 12 (1925). —
-LIK, adj. Kittel- eller grytlika bergurhålkningar. Brunius Resa 1838 75 (1839). Ahrenberg Öst. 158 (1890). —
-PLÅT. (kittel- 1897. kittle- 1576) (i fackspr.) koppar- l. järnplåt avsedd för tillvärkning av kittlar o. d. TullbSthm 11/5 1576. SD(L) 1897, nr 53, s. 3. —
-RING. (kittel- 1554 osv. kittla- 1556—1638. kittlar- 1563. kittle- 1529—1666)
1) [fsv. kätils ringer (CodUps. C 20 86), kätzleringhe, pl. (RegEcclAb. 584 (1515))] (i sht i fråga om äldre l. mera primitiva förh.): (med fötter försedd) ring på vilken en kittel ställes över elden; äv. (föga br.): spiselring. HSH 37: 3 (1529). Wigström Folkd. 1: 128 (1880). Östergren (1930; om spiselring).
-SLAGARE. (numera föga br.) tillvärkare av kittlar (o. andra kopparkärl); kopparslagare. BoupptSthm 1677, s. 1247 b, Bil. Östergren (1930). —
-STEN.
1) (†) miner. tuffsten, kalktuff; jfr VATTEN-STEN. Kiellberg KonstnHandtv. Brygg. 8 (1753). Brander NatH 148 (1785). Dalin (1852; med hänv. till tuff). WoJ (1891).
2) (numera knappast br.) pannsten. Linné SystNat. 10 (1740). Rinman 2: 1015 (1789). 2NF (1910; med hänv. till pannsten). —
-STÅNG. (i sht i fråga om äldre l. mera primitiva förh.) (av takbjälkarna l. särskild bockanordning l. dyl. uppburen) stång på vilken en kittel medelst en kittelkrok hänges över elden. Fatab. 1917, s. 193. FältutrustnInfKomp. 1918, s. 28. —
-TRUMMA, r. l. f. (kittel- 1541—1890. kittle- 1614) (†) puka. VaruhusR 1541. Petreius Beskr. 2: 153 (1614). Spak Fan. 21 (1890; i fråga om förh. på G. I:s tid). —
-VAGN. arkeol. o. rel.-hist. (i fråga om förh. i Europa under bronsåldern o. den tidigaste järnåldern) liten fyrhjulig vagn (av brons) som uppbar en offerkittel. Nilsson Ur. 2: 62 (1862). En etruskisk kittelvagn. SD 1896, nr 125 B, s. 2. Fornv. 1932, s. 63. —
-VALV. byggn. valv vars vertikala genomskärning har formen av en halv ellips. NF 7: 135 (1883). Thordeman KyrkArkit. 72 (1923). —
-VIND. [sv. dial. tjelvinn (Hälsingl.), tjelvinna (Dalarna)] (i vissa trakter, i sht i Dalarna, Härjedalen o. Jämtl. samt Hälsingl.) upprättstående, vridbar stolpe med en tvärslå på vilken en kittel kan hängas över elden; stundom om på fast stolpe anbragt vridbar arm för samma ändamål; jfr GRYT-VIND. Landsm. VII. 11: 3 (1890). Fatab. 1917, s. 196. Stuguspisarnas kittelvind av järn. SvKulturb. 11—12: 43 (1932).
B (†): KITTELS-STOMME, se A.
C (†): KITTLA-BÖTARE, -GREPE, -KOPPAR, -RING, se A. —
-SMED, se E.
D (†): KITTLAR-RING, se A.
E (†): KITTLE-BLÄCK, -BRYGGERI, se A. —
-BÖTARE, -FOT, -HAKE, -KOPPAR, -KROK, -PLÅT, se A. —
-PÄNNINGAR, pl. skatt (krigsgärd) avsedd att användas till anskaffande av kokkärl för fältarmén. LMil. 1: 558 (1685). VDAkt. 1711, nr 114 (1710). —
-RING, se A. —
-SMED. (kittla- 1538. kittle- c. 1580—1639) tillvärkare av kittlar (o. andra kopparkärl); kopparslagare. VarRerV 13 (1538). Schroderus Comenius 533 (1639). —
-TRUMMA, se A. —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content