SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PIFF pif4, interj.
Etymologi
[jfr d. pif (paf, puf), t. piff (paff, puff), eng. piff (paff), fr. pif (paf); av ljudhärmande urspr.]
interj. betecknande skarpa l. smällande ljud, i sht av skott; nästan bl. i ordförbindelsen piff, paff (puff). Giese Sprachm. 1—3: 316 (1730). Piff, paff, puff, med bomber, kanoner. Bellman 5: 91 (c. 1775). Piff, paff. Nu rofvet faller i hans (dvs. skyttens) händer. Böttiger 1: 7 (1856). Krusenstjerna Fatt. 4: 121 (1938).
Spoiler title
Spoiler content