publicerad: 1953
PIKA pi3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (företrädesvis i bet. 2, 3, 5); -ARE (mera tillf.).
Ordformer
(pik- 1650 osv. piqu- 1785)
Etymologi
[till PIK, sbst.1, delvis efter utländska motsvarigheter, särsk. fr. piquer (se PIKERA); se vidare under resp. mom.]
1) (tillf.) om sak: stå ut l. sticka upp l. sträcka sig i höjden ss. ett (långt) spetsigt föremål, peka. Evad de (dvs. skulpturerna) stå på jorden eller pika / mot himmelshöjd. Stangenberg SkämtJaktd. 10 (1931).
2) (i fackspr.) tr.: behandla (ngt) med ett spetsigt föremål.
a) [jfr liknande anv. av fr. piquer] hugga till ytan på (en sten) med hjälp av pikhacka l. pikmejsel l. annat spetsigt huggvärktyg, så att ytan blir (jämnt) skrovlig; i sht i p. pf. Pikad trappsten. SD(L) 1903, nr 23, s. 6. Bildmark Entrepr. 101 (1921).
b) om skärpande l. vässande av äggen på skärvärktyg. Pikningen utföres med sicklingsstålets spets genom att man försiktigt skjuter detta utefter graden och därmed viker ned denna. HantvB I. 2: 115 (1934).
3) [jfr nor. pigge; till PIK, sbst.1 I 2] refl.: förflytta sig l. ta sig fram med hjälp av pikstav l. dyl.; i särsk. förb.
4) [jfr d. pikke, pige, nor. pigge, eng. pike; sannol. (väsentl.) till PIK, sbst.1 I 2 a, o. urspr. betecknande att ngn går med l. tar sig fram med hjälp av pikstav l. dyl.; jfr äv. fr. piquer, skyndsamt ge sig i väg] (vard. i vissa trakter) intr.: vandra, förflytta sig. Jag pikat skilda kosor. Wallbeck-Hallgren Smäd. 46 (1915). Vi pikade genast i väg in för att rädda sakerna. Strömberg Tjuvp. 74 (1916).
5) [jfr d. pikke, nor. pigge, holl. o. t. pieken, eng. peak; till PIK, sbst.1 IV 1] sjöt. tr.: hissa piken på (en gaffel l. ett gaffelsegel); äv.: toppa (en rå) så att den hänger snett. SjöreglÖrlFl. 1785, § 589. (Pikfall) tjenar till att pika gaffeln. UFlott. 2: 36 (1881). Lindström Kastv. 110 (1931).
6) [jfr t. piken, ”ge ngn nålsting”, fr. piquer, förtreta, reta o. d.; jfr äv. PIK, sbst.1 VII] tr.: angripa (ngn) med pikar l. ”gliringar” l. (förr, allmännare) med glåpord l. (retfulla) smädelser o. d., ge (ngn) en pik l. pikar; förr äv.: smäda, ”hugga på” (ngn); jfr PIKERA 10. Pika ngn med ngt, för ngt. KOF II. 1: 56 (1650). Vngdomen skal aldrig wenja sig wid pikande, wid hwasza och bitande ord och skriffter. Swedberg Ungd. 196 (1709). När man pikade honom för hans alltför tidiga månsken. Siwertz HemBab. 145 (1923). — särsk. (†) i uttr. pika på ngn, pika ngn, ”hugga på” ngn. HärnösDP 1695, s. 376.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content