PILT, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) pilt; möjl. identiskt med PILT, sbst.1 (jfr PIMS, sbst.1—2); möjl. dock ombildning av sv. dial. (Finl.) filp, en lek med pinnar, gm anslutning till PILT, sbst.1, l. bildat efter fin. dial. pilppa, pilppu, spån, ”pilt” (av finlandssv. dial. filp(a))]
(bygdemålsfärgat i Finl.) pinne (l. kloss) använd i ”piltleken”; särsk. i uttr. slå pilt, benämning på denna lek. FolklEtnSt. 5: 189 (1934). Därs. 190.
Ssg: PILT-LEK(EN). (bygdemålsfärgat i Finl.) lek som tillgår så, att en deltagare står i en på marken uppritad fyrkant o. med en käpp slår en pinne (l. kloss) så långt bort han kan, varvid en annan deltagare, sedan pinnen (l. klossen) fallit till marken, söker kasta tillbaka den till fyrkanten från den plats där den föll ned. FolklEtnSt. 5: 190 (1934).
SAOB
