1) (liten) bjällra; äv. ngn gg om (liten) skälla. SvFolks. 98(1844). Skällkons skälla, getens pingla. Strindberg Kronbr. 11(1902). En bagarsläde .. förspänd med häst, hvars pingla .. (den omkullstötte pojken) ej hört. Nyblom Minn. 1: 16(1904). Skällkons förrädiska pingla. TurÅ 1942, s. 329.
2) (vard.) allmännare: ringklocka; klocka. Adelsköld Dagsv. 2: 418(1900). Vår skola var .. så fattig, att hon saknade den annars i skolorna vanliga pinglan, varmed barnen kallades samman. Vesterlund Skolm. 21(1924). Blomberg MolnBröd. 7(1932; om dörrklocka). särsk.
a) (enst.) nedsättande, om kyrkklocka. ”Jag gitter icke höra / Pinglornas olåt i Sätuna by” (säger jätten). Afzelius Sag. 2: 106(1840).
b) (tillf.) bildl., om liljekonvaljens blomklocka. Forsslund Djur 55(1900).
SAOB
