SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PIRUM pi3rum2, adj. oböjl. o. sbst. oböjl.
Ordformer
((†) ss. adj. sg. best. m. -e LoW (1911); ss. adj. pl. -a Blanche En tr. upp 37 (1843), LoW (1911)).
Etymologi
[sv. dial. pirum, pirom, berusad; jfr nor. pirum; av omstritt urspr.; jfr sv. dial. pir, piruger, berusad (ävensom pirrugr, upprymd, livad, berusad; jfr PIRRA, v.2). — Jfr PIRNA, PIRUM, interj.]
I. (vard.) ss. adj. i predikativ anv.: berusad. Lannerstierna Vitt. 32 (1791). Kajsa Broström och jag behagade vara pirum. Dahlgren Herrgårdssl. 189 (i handl. fr. 1795). Nr 103 Fleetwood .. gick olofvandes .. til Staden, hvarifrån han återkom pirum. Ekstrand Karlbg 213 (i handl. fr. 1810). Jag måste skynda, ty annars dricka de sig piruma. Blanche En tr. upp 37 (1843). Agrell Bunin MitjKärl. 62 (1931).
II. i substantivisk anv.
a) (†) i uttr. dricka till pirum, dricka sig berusad. (De) dricka .. vin .., då de dricka ända til pirum. Agrell Maroco 1: 58 (1789, 1796).
b) (tillf.) i uttr. i pirum, berusad. GbgP 1948, nr 153, s. 4.
Ssg: (I) PIRUM-SKOTT. (†) om rus. En .. bondgubbe .. med .. ett duktigt pirumskott i sitt hufvud. Wallin Bref 176 (1849).
Avledn.: PIRUMIG, adj. (†) till I: präglad av berusning, ”fylle-”. (Den drucknes) pirumiga språk. Wallin Bref 176 (1849).
Spoiler title
Spoiler content