SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PJATTRA pjat3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. pjattra; jfr sv. dial. pat(t)ra o. dan. pjatte, pjadre, pladdra m. m.; sannol. ytterst av ljudhärmande urspr. (jfr eng. pat, slå). — Jfr PJATT]
1) (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) snacka, pladdra. Carlén Rosen 148 (1842). Borta vid läskedrycksståndet pjattrade flickorna från samskolans översta klass. Smith KRanke 7 (1921).
2) (tillf.) om vågor: klucka. Alarnes sus, vågornas pjattrande, båtarnes huggande ryckte opp honom. Strindberg Hems. 91 (1887).
3) (enst.) opers., i uttr. det pjattrar, i fråga om små fötter som gå i snö: det ljuder med ett visst svagt (knastrande l. knarrande) ljud. Det knattrar (i snön) av stora fötter och pjattrar av små. LD 1919, nr 265, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content