SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PJÅK pjå4k, sbst.1, n. (Levin Schiller Cab. 7 (1800) osv.), i bet. 2 ngn gg m.||ig.; best. -et resp. -en; pl. = (Leopold 2: 386 (1815) osv.); äv. (bygdemålsfärgat, i bet. 1, 2) PJÅKER pjå4ker, m.; best. -n.
Ordformer
(pjåk (piå-) 1792 osv. pjåker 1893—1906)
Etymologi
[sv. dial. pjåk, pjuk, n., knåpgöra, besvärlighet, halvtokig, gnällig, långsam människa, pjåker, m., pjåkig mansperson; jfr d. pjok, kroppsligt l. psykiskt svag människa, nor. dial. pjaak, odugling m. m.; av omtvistat urspr.; i bet. 1 (o. 2) möjl. sidoform till sv. dial. fjåk, våp, tok m. m. (som möjl. utgår från ett ord motsv. isl. vákr, barn, svag människa, besläktat med sv. dial. våk(er), svag, veklig m. m., nor. dial. vaak, svag, skröplig m. m.). — Jfr PJÅKA, v.1, PJÅKIG, adj.1]
A. om person.
1) (barnsligt) enfaldig l. okunnig människa; numera bl. övergående i 2. Jag enfaldiga olärda piåk. VDAkt. 1792, nr 469. Ett dumt pjåk. PDAAtterbom (1830) i 2Saml. 27: 96. Wetterbergh Selln. 236 (1853).
2) (vard.) gnällig o. pjunkig l. tillgjord o. gråtmild person; vekling; sjåp, våp; ofta om kvinna; stundom äv. om djur. De klimat der sommarvindens fläkt, / Blott smeker usla pjåk. Leopold 2: 386 (1815). Ett ohjelpligt pjåk till hustru. Carlén Köpm. 1: 101 (1860). (Då vi fått snö) bör man .. / .. ej i kammarn sitta som en pjåk. Sehlstedt 5: 29 (1872). (Hunden) Toy gnäller ynkligt. Hon tar det lilla pjåket på armen, vänder och (osv.). Kurck MargA 9 (1925).
B. om sak.
3) (numera föga br.) (känslosamt) pjoller; äv.: dumhet(er), struntprat, enfald. Nordforss (1805). Leopold 1: 255 (1808, 1814). Björkman (1889).
4) gnällighet, veklighet, sjåpighet, pjunk(ande), klemande. Nordforss (1805). Pjåk och pjunk tåldes å ingendera sidan. Hammarström BarnVuxn. 1: 70 (1918). — jfr KÄNSLO-PJÅK.
Avledn.: PJÅKA, f. [sv. dial. pjåka, f.] (i vissa trakter, vard.) pjåkig kvinna. Lundell (1893).
Spoiler title
Spoiler content