PLANG plaŋ4, interj. o. sbst. n.
använt för att återge ett klingande ljud.
I. interj. Plang! klockan slår tio. Dahlgren (1815) hos Fredlund Dahlgren 86. Plang! slogs ett fenster in. MarkallN 2: 163 (1821).
II. sbst. Kättingtaljan .. bankar blocket med kroken i luckkarmen, så det säger plang. SD 1905, nr 253 B, s. 3. särsk. (tillf.) i utvidgad anv., i uttr. pling och plang ss. smått föraktfull beteckning för musik. Allt ert kling och klang, pling och plang! (som ni ger ut pängar på). Bergman Patr. 11 (1928).
