SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PLAPPRA plap3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. plapre, lt. plappern; av t. plappern (jfr t. plappen, ävensom fht. blebbezen); ljudhärmande bildning; jfr BLADDRA, BLATTRA, PLADDRA]
(vard., mera tillf.) tala (entonigt) utan att göra uppehåll o. utan att tänka, prata l. pladdra enfaldigt l. tanklöst; jfr PLADDRA, SLADDRA. En ändlös ström av glatta, heta och plapprande blondiner. Bengtsson Linklater JuanAmer. 134 (1931).
Särsk. förb. (vard., mera tillf.): PLAPPRA FRAM10 4. rabbla upp (utanläxa, böner o. d.). Late munkar .. plappra, tanklöse, fram sina böner. Wallin Bref 141 (1847). Därs. 218 (1849).
PLAPPRA PÅ10 4. prata på (snabbt o. utan att låta hejda sig), pladdra på. Wester Reymont Bönd. 4: 44 (1924).
Spoiler title
Spoiler content