PLEJAD pläja4d, i bet. 1 f., i bet. 2—4 r. l. f.; best. -en; pl. -er. Anm. Hos Wexionius Vitt. 418(1688) har (i bet. 2) anträffats en pl. pleiados i best. anv.
Ordformer
(plei- 1688, 1926. plej- (-eij-) 1818 osv.)
Etymologi
[jfr t. plejade, pl. plejaden, eng. pleiad, pl. pleiads, fr. pléiade, pl. pléiades, lat. pleïas, pl. pleïades, av gr. πλειάς, pl. πλειάδες]
1) i pl.; i antik mytologi: sju systrar, döttrar till Atlas o. Plejone (av vilka sex äktade gudar, under det att den sjunde äktade en dödlig o. därför av blygsel höljde sitt anlete, o.) vilka av Zeus förvandlades till stjärngruppen Sjustjärnorna. Norrmann Eschenbg 2: 39(1818). 2SvUppslB(1952).
2) i sht astr. numera bl. i pl. best.: en i Oxens stjärnbild befintlig, av flera hundra stjärnor bestående grupp, där ett normalt öga kan urskilja sex stjärnor; Sjustjärnan, Sjustjärnorna. Sjöberg FörslSAOB(1815). Edgren Tennyson Dikt. 31(1902; sg. best.; eng. orig.: the Pleiads). NordT 1911, s. 324.
3) [jfr fr. la pléiade (poetique), gr. πλειάς] litt.-hist. i sg. (ngn gg äv. pl.); eg. om en grupp av sju grekiska tragedi- o. satyrspelsförfattare under den alexandrinska perioden; äv. (o. vanl.) om en av sju medlemmar (bl. a. Ronsard) bestående fransk diktarskola under 1500-talet. Sjöberg FörslSAOB(1815). Mjöberg Stilstud. 10(1911; pl.). 2SvUppslB(1952; om gr. o. fr. förh.). särsk. (i sht i vitter stil) i utvidgad l. bildl. anv.; särsk. om grupp av på ngt område framstående män. Bremer GVerld. 2: 34(1860). Den plejad yngre statsmän, som Briand kallat ”våra unga storheter”. SvD(A) 1931, nr 290, s. 18.
4) [vid benämningens tillkomst var sju det högsta kända antalet isotoper av ett grundämne] (numera mindre br.) kem. i sg.: sammanfattningen av ett grundämnes samtliga isotoper. 2NF 22: 860(1915). Kosmos 1929, s. 17.jfr 2SvUppslB 14: 769(1950).
