SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PLUMS plum4s, n., äv. r.; best. -et, ss. r. -en; pl. (föga br.) -ar (Östergren (1935)).
Etymologi
[jfr t. plumps; vbalsbst. till PLUMSA l. substantivisk anv. av PLUMS, interj.]
1) plumsande; plumsande ljud. Bremer Nina 327 (1835). Som en slungad sten försvann fiskaren med ett plums i vattnet. Rosenberg OsKvism. 125 (1934).
2) (i vissa trakter) om dovt ljud som uppkommer, då ngt faller tungt mot ngt (särsk. vid sammanstötning av ngt mjukt o. ngt hårt), duns. (Karigo) slog sitt lurviga huvud med en plums mot kudden. Andersson Vidskep. 141 (1916).
Spoiler title
Spoiler content