POCK pok4, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr d. puk, lt. puch, puchen, t. poch, poche, pochen, holl. pochen; möjl. till fr. dial. poque, pock(spel), eg.: ficka (fr. poche, se POCHE). Benämningen skulle i så fall ha givits spelet efter de fördjupningar l. fickor vari insatserna läggas]
1) (numera bl. om utländska förh.) kortsp. namn på visst kortspel där man gör insatser på ett särskilt bräde (”pockbräde”) med fördjupningar försedda med bilder motsvarande kortens. Jag (dvs. G. G. Reuterholm) .. drack thee och spelte pock med Sara Lisa Moræa (m. fl.). Forsstrand Linné 55 (i handl. fr. 1736). TySvOrdb. 1810 (1932). Anm. till 1. Det hos Linné Diet. 1: 130 (c. 1750) i en uppräkning av spel förekommande pockeren, sg. best., är sannol. samhörigt med pock [jfr äv. lt. poker]; det kan icke syfta på ’poker', som är ett yngre spel.
3) (†) ett slags brädspel. Lindfors (1824).
Ssgr (till 1, kortsp., numera bl. om utländska förh.): POCK-BRÄDE. [jfr t. pochbrett] bräde varpå insatser göras i spelet ”pock”. Holmberg 2: 445 (1795). TySvOrdb. 1809 (1932). —
