SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PODAGER pωda4ger l. po-, r. l. m. l. f. (Hermelin BrBarck 133 (1707)) ((†) n. AOxenstierna Bref 4: 217 (1645)); best. -n ((†) -dagren Hermelin BrBarck 133 (1707), Linné Bref I. 5: 219 (1774)); pl. (i bet. b, numera bl. i vitter stil o. vard.) =; förr äv. PODAGEL, r. l. m. l. f.; best. -glen (Forsius Min. 13 (c. 1613)); äv. (i fackspr.) PODAGRA pωdag4ra l. pod-, l. -a4g-, r. l. f. (Spegel GW 127 (1685) osv.) ((†) n. SvMerc. V. 3: 139 (1760)); best. (föga br.) -an (Serenius EngÅkerm. 196 (1727), Runeberg 2: 372 (1832; uppl. 1876)); förr äv. PODAGRE, r. l. m. l. f.
Ordformer
(-agel 1578—c. 1755. -ager 1538 osv. -agra 1578 osv. -agre 1698—1751)
Etymologi
[y. fsv. podaker (PMSkr. 209), podagel; jfr fd. podagel, pudagel, d. podagra, mlt. podager, podagel, podage(r)n, t. o. eng. podagra, fr. podagre, lat. podagra; ytterst av gr. ποδάγρα, gikt i fötterna, eg.: fotsnara, fotangel, till πούς (gen. ποδός), fot (se FOT) o. ἂγρα, jakt, fångst, snara (jfr KIRAGRA)]
(numera i sht i fackspr. l. i vitter stil) giktvärk som har sitt säte i en stortåled o. (under anfallen) medför svullnad, stark ömhet o. feber o. gör tån blåröd (jfr PORTVINS-TÅ); akut gikt i stortåled; förr äv. om dylik sjukdom hos djur; förr äv. behandlat ss. egennamn; jfr FOT-ANGEL 2, FOT-SJUKA o. POTANGEL 2. VarRerV 15 (1538); möjl. till c. Constans .. förorsakade sigh igenom sin Onychterheet och skörachtige Lefwerne Podagel. Schroderus Os. 1: 414 (1635). Podagra eller fotsiuka. Träffar ej gärna bondefolk. .. Sjukdomen är arftelig och smittosam. Darelli Sockenapot. 203 (1760). Wahrman Manski o. Wolstein 273 (1807; om sjukdom hos höns). Hasselblad DirTr. 131 (c. 1930). jfr: Han bar då stjerna på sin barm / Och podagra i tå och tarm. Wadman 1: 53 (c. 1830). — särsk.
a) i ordspr. Armod är godt för podager. SvOrdspråksb. 5 (1865). För podager hjelper ingen sko. Därs. 36.
b) [anv. beror sannol. på att ordet uppfattats ss. pl.] (numera bl. i vitter stil o. vard.) i pl.: giktknölar, giktsmärtor. Ögonlocken ä' torra, strupen är mager, / Föttren sjuka och fulla med små podager. Bellman SSkr. 3: 192 (c. 1780). Prosten led av svåra podager och .. hade liktornar. Nilsson Bombi 148 (1932).
c) (numera bl. vard.) i allmännare anv.: gikt; reumatisk värk; förr äv. i sådana uttr. som podager i handen o. d., om gikt l. reumatisk värk i handen osv. Intet är bättre vthi podagra eller lemmernes werck än klökies. BOlavi 86 a (1578). Podagel i handen. ALaurentii Ciegler 200 (1620). Siukdom i Lederna, Podagel. Linc. (1640; under arthritis). Podager, som slår åt hufvudet. Linné Bref I. 2: 85 (1746). Ljungdahl ÄmnSj. 112 (1930).
Ssgr: A: PODAGER-ANFALL~02, äv. ~20. (i fackspr.) akut giktanfall i stortå. SAOL (1900). —
-FULL. (†) = -sjuk. Nordforss (1805). Tholander Ordl. (c. 1875). —
-KRANK. (tillf.) = -sjuk. Söderhjelm ItRenäss. 209 (1907). —
(c) -KRYMPLING. (†) giktbruten person. Tessin Bref 1: 171 (1752). —
-LIK, adj. (tillf.) som i sina värkningar l. smärtor liknar l. påminner om podager. Drägeliga podagerlika känningar besvärade honom. VeckoskrLäk. 1: 79 (1781). —
-PATIENT. (tillf.) person som lider av l. vårdas för podager. SAOL (1900). —
-SJUK. (i sht i fackspr.) som lider av podager, reumatisk. Linc. (1640). —
-SMÄRTA, r. l. f. (mera tillf.) smärta l. värk av podager. Ridderstad Samv. 2: 157 (1851). —
-VÄRK, r. l. m. (mera tillf.) jfr -smärta. IErici Colerus 1: 217 (c. 1645). —
-ÖRT. (podager- 1659. podagers- 1694) (†) bot. kirskål, Aegopodium podagraria Lin., som förr användes ss. läkemedel mot podager. Franckenius Spec. A 3 a (1659). Bromelius Chl. 7 (1694).
B: PODAGERS-GRÄS. (†) bot. kirskål; jfr podager-ört. Lindestolpe FlWiksb. 3 (1716). —
-ÖRT, se A.
Avledn.: PODAGERSK, se podagrisk. —
PODAGRAD, p. adj. (†) som har l. lider av podager. (Jag skall) torka dödssvetten ur den podagrade Testatorns panna. Björn Vestind. 6 (1791). —
PODAGRIKUS, m. [av lat. podagricus, adj. o. sbst.] (†) person som lider av podager. Grill presenterade mig först för en något åldrig podagricus vid namn Voordag. Tersmeden Mem. 2: 5 (1734). Därs. 6: 193 (1788). —
PODAGRISERA, v. [skämtsam bildning efter sådana ord som pulverisera o. d.] (†)
1) i p. pf. ss. adj.: som lider av l. är behäftad med podager. Hans ”podagriserade ben”. KyrkohÅ 1916, s. 236 (cit. fr. 1825).
2) i utvidgad anv.: försinka. (Advokaten) sökte .. podagrisera ärendets gång. Lovén Folkl. 65 (1847). —
PODAGRISK, adj., äv. PODAGERSK, adj. (-ersk 1647. -risk 1613—1897) [jfr d. podagrisk, t. podagrisch, lat. podagricus, gr. ποδαγρικός] (†) som har l. lider av podager, podagersjuk; äv.: reumatisk, giktsjuk. Chesnecopherus RegIter E 4 a (1613). De gamla podagriska (fotsiuke), gropögda, darrande herrarna. Weise 1: 195 (1769). Heidenstam Karol. 1: 277 (1897). jfr: Den Podagriske Plåge-wekan. Voigt Alm. 1684, s. A 4 a. särsk. i uttr. podagrisk fluss, reumatism. AOxenstierna Bref 4: 381 (1647). Utterman Ertmann A 3 a (1672). —
PODAGRIST104, m.||ig.; best. -en; pl. -er. [jfr dan. o. t. podagrist] i sht med. person som har l. lider av podager, podagersjuk person. SP 1792, nr 108, s. 3. ST 1892, nr 291 A, s. 3. Wernstedt (1951). —
PODAGRISTISK, adj. [jfr d. podagristisk] som lider av l. är behäftad med podager. Backman Dickens Pickw. 2: 44 (1871).
Spoiler title
Spoiler content