[jfr t. pole(n), kamrat; till polenhandel, polengehen, bedrägeri varvid två personer samarbeta; sannol. ytterst av ett slaviskt ord med bet.: halv, hälft; se vidare OGjerdman i NysvSt. 1937, s. 193 ff. — Jfr POLARE]
(starkt vard.)
1) i uttr. gå i pol med ngn, göra sällskap med ngn för att samarbeta, ha (stadigvarande) sällskap med ngn; slå sig i pol med ngn, slå sig tillsammans med ngn, gå i kompanjonskap med ngn. Walfridsson Luff. 67(1933). Den gången gick .. (luffaren) i pol med en råttfällemakare, som också han bestämde kursen och riktningen. Martinson VägKlockrike 138(1948). jfr Thesleff Förbrytarspr. 76(1912).
2) [jfr sv. förbrytarspr. o. slang pol, kompanjon, kamrat, fästman, fästmö, flicka] kamrat; flicka (som är föremål för flört); jfr POLARE.SvDanOrdb. (1942). jfr Landsm. 1910, s. 82.
