(pole 1614. poler, pl. 1565—1709. polere, pl. 1615. påhl 1678. påle 1567—1614. påler, pl. 1557—1853)
Etymologi
[jfr d. pole, poler, mht. pōlān, pōle (t. pole), eng. pole; av polska polanin, eg.: slättbo, till pole, slätt, fält (se POLACK, sbst.1)]
(†) man av polsk nationalitet, polack; i pl. äv. utan avs. på kön; särsk. i uttr. de poler, polackerna, polska folket. G1R 27: 166(1557). Han war en Pole. Petreius Beskr. 2: 227(1614). (Man har sig) på Stilleståndet och de Pålers lyffte förlåtedt. RARP 2: 115(1634). Afzelius Sag. 7: 145(1853).
