SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
POLITIKER pωli4tiker, äv. pol-, äv. pωli3tiker2 osv., m.||ig.; best. -n; pl. =, äv. politici -i4tisi resp. 0302; äv. (numera bl. skämts. l. med nedsättande innebörd) POLITIKUS -i4tikus, stundom 0302, m.; best. (mera tillf.) -kusen; pl. politici, äv. (mera tillf.) -kusar (Nissekal. 1885, s. 139 (: Politikussar) osv.). Anm. I ä. tid användes ordet äv. med lat. böjning. Wallquist EcclSaml. 1—4: 92 (1652: med Politicis).
Ordformer
(-ker, sg. 1872 osv. -ker, pl. 1855 osv. -kus (-cus) 1697 osv. -kuss 1855—1948)
Etymologi
[jfr t. politiker, politikus; av lat. politicus (se POLITISK)]
1) motsv. POLITIK 2—3: person som (ofta ss. huvudsaklig sysselsättning) ägnar sig åt politik; i sht förr äv. (i mer l. mindre stark motsättning till: statsman) med bibegrepp av att vederbörande (alltför ensidigt o. med användande av taktiska knep o. d.) ser till sitt eget partis l. sin egen intressegrupps o. d. intressen. Swedberg Schibb. 290 (1716). När skall den tidningsläsande allmänheten lära sig att misstro dessa djupsinniga och sakkunniga politici, som kallas tidningsskrifvare? Hellberg Samtida 7: 108 (1872). Vi äga mer eller mindre lyckade politiker, men inga statsmän. Segerstedt Händ. 30 (1923, 1926). Ahlin EgSpis 43 (1948). — jfr DAGS-, FINANS-, KOMMUNAL-, KONJUNKTUR-, KORRIDOR-, KULTUR-, KÄNSLO-, LEVEBRÖDS-, MAKT-, NÄRINGS-, REAL-, SKATTE-, SOCIAL-, SPRÅK-, UTRIKES-, YRKES-POLITIKER m. fl.
2) (†) person som icke är i kyrkans tjänst, lekman, världslig l. profan person. Studenterne .. undrade, at en Politicus (Verldslig man) i brokota kläder ville så fritt dömma om (religion o. vetenskap). Weise 1: 212 (1697, 1769). Saken skulle avdömas av politici och därefter av konsistoriet. ÅbSvUndH 23: 82 (1928; om förh. 1642).
3) (†) motsv. POLITIK 4: person som utmärker sig gm sin slughet l. listighet l. fiffighet; skojare, fiffikus. Lindfors (1824). Topelius Dagb. 3: 175 (1837). Ekbohrn (1904).
Spoiler title
Spoiler content