POLLARE pol3are2, förr äv. PÅLARE, sbst.1, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =; förr äv. POLDER, sbst.2, m.; best. -dern (Rålamb 10: 19(1691)) l. -dren (Rosenfeldt Tourville 43(1698: Betings Poldren)); pl. =; förr ngn gg äv. POLL, sbst.2, r. l. m.
[jfr d. pullert, nor. puller(t), lt. poll(er), puller, t. poller (jfr äv. eng. bollard); sannol. av holl. polder, stock, planka, pollare m. m.; av ovisst urspr.]
1) sjöt. på däck, reling, kaj o. d.: kraftig, låg o. vanl. rund ståndare av trä l. metall (på kaj o. d. äv. av sten), avsedd för beläggning (se d. o. 2) av grövre tågvirke o. d. (förr äv. för fästande av nickhakar på fartyg m. m.). Rålamb 10: 21(1691). Pålare dels för Tågvirket, dels för Nickhakor. PH 6: 4189(1756). Hola .. (pärtlinan) styf .. med rundslag omkring Pålaren. FSjöbohm BVägen 49(1793). UFlott. 1945, s. 259.jfr BELÄGGNINGS-,BETINGS-,BOGSER-,FÖRTÖJNINGS-,STEN-POLLARE.
2) (i sht med prägel av fackspr.) allmännare: (grov) påle l. stolpe (att staga l. fästa l. upphänga ngt i l. vid). Stål Byggn. 1: 172(1834). En af de pållare, som utgöra räckverk vester om vägen. SDS 1900, nr 24, s. 3.(Centrifugen) har .. såväl korg som mantel rörligt upphängda i tre pållare. Hagberg o. Asklund Textilind. 140(1924). En stor tältduk, som .. framtill uppbars av silverbeslagna pollare. Munthe IslamK 211(1929).
