PREDOMINERA pre1dωmine4ra l. pred1-, l. -om-, l. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(pre- 1814 osv. præ- 1723—1734)
Etymologi
[jfr t. prädominieren; av fr. prédominer; till PRE- 3]
1) (†) i p. pr. i adjektivisk anv., om stat l. grupp av politiska maktfaktorer o. d.: som har den största makten l. inflytandet (ngnstädes). HSH 12: 302 (1723). En tredie och prædominerande makt uti Östersiön. 2RA 3: 639 (1734; om Ryssland).
2) (mera tillf.) framträda starkast, vara förhärskande, ha övervikten, överväga, dominera (se d. o. I 3); särsk. i p. pr. i adjektivisk anv.: förhärskande; dominerande. VetAH 1814, s. 35. Kolen ha .. till en stor del mist sin predominerande betydelse inom industrin. Hellström RedKav. 284 (1933). —
