PREFIGERA pref1ige4ra l. pre1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(pre- 1874 osv. præ- 1633—1834)
Etymologi
[jfr t. präfigieren; av lat. præ figere, fästa (ngt) framför (ngt), av præ (se PRE-) o. figere (se FIGERA)]
1) (†) fastställa o. meddela (ngn tiden för ngt); äv. utan indirekt obj.: fastställa l. bestämma (tiden för ngt). Man skulle nu strax præfigera dem enn viss terminum när begraffningen skall hollas. RP 3: 60(1633). Därs. 65.
2) språkv. i fråga om anbringande av ett affix i början av ett ord; jfr PREFIX.
a) med obj. betecknande affixet. Rydqvist SSL 5: 98(1874). Undantagsvis uttryckes paritetsgraden genom prefigering af jäm-, t. e. i jämbred. Noreen VS 5: 496(1909).
b) med avs. på ord i vars början ett affix anbringas; äv. i uttr. prefigera ngt med ngt. Adjektivets förstärkning genom dess prefigering. SvLittFT 1834, sp. 772. Rosell Prefix. 1: 9(1942). —
