PREKÄR prekä4r l. -æ4r, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[av fr. précaire, av lat. precarius, bedjande, som vinnes med böner, som ges av nåd o. d., till stammen i prex (gen. precis), bön, precari, bedja (jfr FRÅGA, v., PREJA, v.1 m. fl.)]
1) om tillvaro, situation, läge, ställning o. d.: (mycket) vansklig l. bekymmersam. KyrkohÅ 1910, s. 173 (1805). Den svenska extralärarens prekära ställning. Verd. 1888, s. 80. Verkligt prekärt blev .. läget för våra utlandsförbindelser 1929, då Öresund korkades igen och Trälleborg stängdes av isen. VFl. 1937, s. 115.
2) osäker, oviss o. d.; numera bl. ngn gg: utsatt för risk att förloras; förr äv. dels: som saknar riktig kraft, svag, dels: tvivelaktig. Deras (dvs. Frankrikes) mediation hade aldrig blifvit mera än välmenande ock precaire. MinnSvNH Bih. 1: 65 (1788). Att antaga prekära likheter för constaterade facta. SvLitTidn. 1817, sp. 237. Den prekära myndighet .. (de ryska bolsjevikledarna) år 1917 ryckte till sig ur anarkiens och upplösningens stormvågor. Essén Eur. 37 (1926).
