PREKLUSION prek1luʃω4n l. pre1-, l. -lɯ-, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. -clu-. pre- 1845 osv. præ- 1928)
Etymologi
[jfr t. präklusion, eng. preclusion; av lat. præclusio (gen. -ōnis), till præcludere (se PREKLUDERA)]
1) (†) utlåtande varigm ngn förklaras förlustig rätten till vidare talan l. anspråk mot en gäldenär; jfr PREKLUDERA 1. Andersson(1845).
2) jur. förhållandet att en borgenär förlorar rätten att föra talan mot en gäldenär på grund av att han icke inom tid som utsatts i årsstämning (proklama) anmält sin fordran mot denne; jfr PREKLUDERA 2. Förpliktelse, som .. genom preklusion efter försummad årsstämning nedsjunkit till blott naturlig. 2NF 19: 595(1913). Kallenberg CivPr. 2: 179(1928).
