PRELUDIERA prel1udie4ra l. pre1-, l. -ɯ-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade; förr äv. PRELUDERA, v. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(pre- 1789 osv. pré- 1802. præ- 1739—1798. -dera 1739—1848. -diera 1805 osv.)
Etymologi
[jfr t. präludieren, eng. prelude, v., fr. préluder; av lat. præludere, av præ (se PRE-) o. ludere, leka, spela (jfr ALLUDERA, ELUDERA); formen -diera beror på anslutning till PRELUDIUM]
1) mus. inleda utförandet av ett tonstycke med ett preludium; fantisera på ett instrument (särsk. ss. inledning till utförandet av ett tonstycke); äv. i utvidgad anv., om det använda instrumentet. Londée Kellner 95 (1739). Orgeln började preludiera. Olson JanP 106 (1918). särsk. i uttr. preludiera till ngt, spela preludium till ngt. Derpå befalde H:r Åberg, at preludera till (psalmen) N:r 95. VDAkt. 1789, nr 143. Roos Önsk. 73 (1892).
2) mer l. mindre bildl.; stundom tr.: inleda l. föregripa (ngt) o. d. Våren preludierar äfven här i milda vindar och lärksång. Bremer Brev 2: 207 (1842). Denna riktning (dvs. längtan efter lugn i gemenskap med naturen) preludierades redan genom Faust. Verd. 1884, s. 4. särsk.
a) (†) i uttr. preludera för ngt, föregripa l. antecipera ngt. Leopold (SVS) II. 1: 144 (1782). Det finnes ingen författare som gripit mera in i framtiden (än Spinoza). Han preluderar för Rousseau's Contrat social. Geijer I. 7: 376 (c. 1835).
b) (numera knappast br.) i uttr. preludiera till ngt, inleda ngt, göra början till ngt; förebåda ngt. SKN 1843, s. 12. Småförföljelser af simplare slag preludierade till martyrskapet. SD(L) 1904, nr 275, s. 5. —
