SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1954  
PRIMOGENITUR pri1mωgen1itɯ4r l. -mo-, l. -ge1n-, r. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(-tur 1857 osv. -ture 1837. -turen, sg. best. 1726 osv.)
Etymologi
[jfr t. primogenitur, eng. primogeniture, fr. primogéniture; av mlat. primogenitura, till lat. primogenitus, förstfödd, till primus (se PRIMUS, sbst.1) o. genitus, p. pf. av gignere, föda (jfr GENI, GENUS, PRIMIGEN)]
1) (†) ngt ursprungligt l. primärt. Ehrenheim Phys. 1: 328 (1822).
2) jur. företrädesrätt till arvfallen egendom l. en viss rättighet som tillkommer den förstfödde l. äldste i en arvs-, särsk. syskonkrets, förstfödslorätt; äv. om denna rätt ss. en institution; företrädesvis använt i fråga om tronföljd. 2RARP 4: 161 (1726). Reuterskiöld Grundlag. 193 (1924). — särsk. bildl. MinnCJBoström 92 (1897). (Förenta staternas) eminenta världsläge bjuder lika del i Atlanten med Europa och primogenitur till Pacifik. Kjellén Stormakt. 2: 77 (1905).
Spoiler title
Spoiler content