SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1954  
PROBITET, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. probität, eng. probity, fr. probité; till lat. probitas (gen. -ātis), till probus, god, redlig. — Jfr PROBERA]
(†) godhet, redlighet, rättskaffenhet. Swedberg Schibb. 291 (1716). (Den avlidne v. Lantingshausen var) en Herre af probitet, vett, förfarenhet och allmänt erkänd god reputation. HSH 16: 357 (1769). Zedritz 2: 163 (c. 1835). Dalin (1871).
Spoiler title
Spoiler content