PROBLEMATISK prω1blema4tisk l. prå1- l. prωb1- l. prob1-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. problematisch, eng. problematic, fr. problématique; till senlat. problematicus, gr. προβληματικός, till lat. problema resp. gr. πρόβλημα (se PROBLEM)]
1) som är l. utgör l. har karaktären av ett problem (se d. o. 2); företrädesvis om person l. ”natur” (se d. o. 4), mer l. mindre närmande sig bet.: invecklad, komplicerad, vansklig (att förstå), gåtfull l. dyl. 3SAH 11: 155 (1896). Michelet är icke en man i ett stycke, utan en komplicerad och problematisk natur. BonnierLittH 4: 233 (1930).
2) oviss, osäker, tvivelaktig, tvivelsam, diskutabel. Det är mycket problematiskt, om slangan (som påträffats i Kalmarsund) tilhört Cronoskeppet Nyckelen. Schück VittA 5: 518 (i handl. fr. 1766). Åtgärder av problematisk nytta. Bolin KemVerkst. 86 (1942).
3) filos. om omdöme: som har den egenskapen att predikatet möjligen tillhör (resp. icke tillhör) subjektet; motsatt: apodiktisk o. assertorisk. Boëthius Kant 42 (1797). Ahlberg (1925).
4) (†) tvivelaktig l. dubiös i moraliskt l. etiskt avseende. En problematisk anecdot. Agrell Maroco 1: 137 (1790, 1796). jfr: Problematisk, .. (dvs.) tvetydig. Gynther ConvHlex. (1848).
Avledn.: PROBLEMATISKHET, r. l. f. (mera tillf.) egenskapen l. förhållandet att vara problematisk; särsk.
1) till 1. Steffen Krig 1: Förord V (1914).
