PRODIGIUM prodi4gium l. prω-, n.; best. -iet; pl. -ier.
Etymologi
[jfr t. prodigium, eng. prodigy, fr. prodige; av lat. prodigium, av prod- (se PRODIGALITET) o. ett icke uppvisat agium, besläktat med aiere, jaka]
(numera bl. i lärt fackspr.) järtecken, under; sällsam händelse. Att uttyda prodigier eller undertecken. Norrmann Eschenbg 2: 222 (1818). (Vid Duncans död) blefvo Duncans hästar vilda, sleto sig lösa och åto slutligen upp hvarandra. Jag har i sanning icke läst om sådana slags prodigier annorstädes. Hwasser VSkr. 2: 357 (1851). 2SvUppslB (1952). —
