PROFANERA prω1fane4ra l. prå1- l. prωf1- l. prof1-, i Sveal. äv. -e3ra2 (profane´ra Weste), v. -ade ((†) ipf. pass. -ertes Runeberg ESkr. 2: 204(1833)). vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr PROFANATION.
Ordformer
(förr äv. proph-)
Etymologi
[jfr t. profanieren, fr. profaner; av lat. profanare, till profanus (se PROFAN)]
till PROFAN 1, 2: göra (ngt) profant; vanhelga l. ohelga l. oskära (ngt); äv. bildl.: visa vanvördnad för (ngt), dra ner (ngt) i smutsen. RP 12: 108(1647). Medborgare (är) et ord, som icke bör profaneras. EP 1792, nr 12, s. 4. Att han .. i berusadt tillstånd profanerade sin moders graf må han sjelf svara för. Strindberg Dam. 127(1898). Det vore icke förvånande, om (vadstenamunken) broder Laurentius Petri betraktat sin protestantiske namnes litterära verksamhet som en profanering av det andliga språkets höghet. ANF 65: 139(1950).
