SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1954  
PROFAN prωfa4n l. pro-, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(förr äv. proph-)
Etymologi
[jfr t. profan, eng. o. fr. profane; ytterst av lat. profanus, till pro- (se PRO-, prefix1) o. fanum, helgedom, tämpel (jfr FANATISK); eg.: som befinner sig framför l. utanför tämplet]
1) icke helig (se d. o. 3); vanl. allmännare: som tillhör l. berör l. utmärker l. har avseende på (icke det religiösa l. kyrkliga livet l. religiösa l. kyrkliga förhållanden l. uppgifter l. tänkesätt l. högre ideella värden o. d., utan) det världsliga livet l. världsliga förhållanden l. uppgifter l. tänkesätt o. d.; icke religiös l. kyrklig l. andlig, världslig; vanl. med sakligt huvudord; stundom äv. om person (jfr 2): som är lekman (se d. o. 1). RARP 2: 52 (1634). Bolin Statsl. 1: 200 (1869; om person). De profana kungörelserna .. från predikstolen .. flyttades (1849) .. tills efter gudstjenstens slut. Hellberg Samtida 4: 140 (1871). (Vi) säga profant om det, som icke är heligt. IllRelH 394 (1924). Samtidigt skämdes Viveka över att hon .. då döden sänkte sig över huset kunde ha plats i sin hjärna för de profanaste tankar. Krusenstjerna Fatt. 4: 390 (1938). — särsk. om konst, litteratur, musik, vetenskap, forskning l. om konstnär l. författare o. d.: som icke behandlar religiösa ämnen l. tjänar religiösa l. kyrkliga syften o. d., världslig; äv. om produkt av dylik konst osv., särsk.: som icke är avsedd för kyrkliga ändamål l. står i religionens l. kyrkans tjänst; äv. om enskilt drag l. enskild egenskap o. d. hos konst l. litteratur osv.: som utmärker l. kännetecknar världslig konst osv., som har världslig karaktär. (Studium av antik mytologi bör) åtfölja de Profana Auctorernes, åtminstone Poeternes läsning. FörslSkolordn. 1817, s. 113. Mel(odien) H. 114, satt i en ganska profan tretakt, som förstör täxten på många ställen. Nodermann o. Wulff FörsamlKSångb. 31 (1922). Vadstena slott är .. kanske efter Stockholms slott det mest helgjutna profana monument vi äga. TurÅ 1938, s. 50. särsk. (numera bl. mera tillf.) om vetenskapsman: tillhörande annan fakultet än den teologiska; äv. om fakultet: icke teologisk. Wulff Leopardi 34 (1913). De profana fakulteterna. SDS(A) 1932, nr 221, s. 2.
2) om person (jfr 1): som icke är invigd i l. icke tillhör viss religion l. visst trossamfund o. d.; äv. oeg. l. bildl.: som icke är invigd i l. som står utanför ett sällskap l. en hemlighet l. ett kunskapsområde o. d., oinvigd (se d. o. c); i sistnämnda anv. numera företrädesvis i utvidgad anv., om blick o. d.; äv. substantiviskt. En så kallad profan, som befinner sig i en samling af några hemliga ordensbröder, är i en ställning, som vore han såld och förrådd. Rademine Knigge 1: 24 (1804). Denna plats hade två ingångar, en för Judar, vänd emot templets gård, en för Profana, vänd utåt. Agardh ThSkr. 1: 111 (1855). Den profane läsaren .. får det intrycket, att den lärde professorn presterar all denna historiska visdom .. för att lysa för egen räkning. Lidforss Dagsb. 186 (1905). Blottställa för profana blickar. Östergren (1935). Den profana .. hopen. Holm BevO 196 (1939) [efter lat. profanum vulgus (Horatius)]. Anm. Enstaka användes ordet i följ. språkprov ss. sbst. i pl. profaner med bet.: lekmän, oinvigda. I lagskipandet (nyttjades) ett särskildt för profaner obegripligt språk. Järta 1: 31 (1799).
3) (numera bl. tillf.) allmännare (ofta nedsättande): vanvördig, hädisk; ogudaktig. Rydén Pontoppidan 257 (1766). Lindfors (1824). Intet profant, burleskt eller osedligt fick förekomma (i jesuitskolornas teaterpjäser). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 112 (1898).
Ssgr [ofta med utländska motsvarigheter] (i allm. till 1): PROFAN-ARKITEKTUR. (i sht i fackspr.) arkitektur inriktad på (l. bestående av) profana byggnadsvärk. Upmark Lübke 328 (1871).
-BYGGNAD. (i sht i fackspr.) byggnad avsedd för profant bruk (motsatt: kyrka o. d.). NF 2: 1198 (1878).
-BYGGNADSKONST~002. (i sht i fackspr.) jfr -arkitektur. Hahr ArkitH 91 (1902).
-DIKT. konkret. Wallins profan-dikter. KyrkohÅ 1916, s. 57.
-DIKTNING. särsk. konkret. OoB 1931, s. 322.
-DRAMA. (mera tillf.) 2NF 12: 1085 (1910).
-FÖRFATTARE. (i sht i fråga om antika l. medeltida förh.) Lektorn i Grekiskan (åtm. i Wexjö) .. föreläser .. endast i Profanförfattarne. Tegnér (WB) 8: 201 (1837).
-GREKISK. (i fackspr.) jfr -grekiska. 1Saml. 7—9: 27 (1775).
-GREKISKA, r. l. f. (i fackspr.) grekiskt språk använt i profanlitteratur; motsatt: nytestamentlig grekiska. Agardh BlSkr. 1: 378 (1836).
-HISTORIA. motsatt: kyrkohistoria l. biblisk historia. Geijer I. 5: 222 (1819).
-HISTORISK. jfr -historia. Ljunggren Est. 2: 42 (1860).
-HUS. (i fackspr.) jfr -byggnad. Fornv. 1907, s. 62.
-KONST. (i fackspr.) jfr -arkitektur, -dikt. SvSlöjdFT 1920, s. 40.
-LITTERATUR. (i sht i fackspr.) jfr -diktning. WoJ (1891).
-MUSIK. motsatt: kyrkomusik. Moberg TonkHVäst. 1: 48 (1935).
-MYSTERIUM. litt.-hist. jfr mysterium 4. VLitt. 2: 202 (1902).
-SAL. (i fackspr.) sal som användes för profant ändamål. Thordeman KyrkArkit. 8 (1923).
-SKRIBENT. (numera bl. tillf.) jfr -författare. SvMerc. 1764, s. 425. Wulf Köppen 1: 331 (1799).
-SKRIFTSTÄLLARE~0200. (mera tillf.) jfr -författare. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 410 (1835).
Spoiler title
Spoiler content