[av fr. promettre, av lat. promittere (se PROMITTERA)]
(†) lova l. ge löfte om (ngt) o. d. Pfeiffer(1837). — särsk. med saksubj., = LOVA, v.2 5; äv. i p. pr. i adjektivisk anv.: lovande. Manlighet och drift (dvs. driftighet), prometterande egenskaper i Ägtenskap och Hushåll. Sparrman Resa 1: 570(1783). Ansiktet (hos den nyutnämnde kanslerssekreteraren) är ej prèvenant (dvs. förbindligt, vänligt) och prometterar ej något. Calonius Bref 400(1799).
