PROSIT prω4sit, äv. prå4-. (pro´sit Weste; prósitt Dalin), interj. o. sbst. n.
Etymologi
[jfr d. prosit, t. prosit, prost, fr. prosit; av lat. prosit, må det vara till gagn, pres. konj. av prodesse, gagna, av pro- (se PRO-, prefix1) o. esse, vara (se ESSENS, ÄSSE)]
I. interj.
1) [i anslutning till den gamla uppfattningen av nysandet ss. ett dåligt förebud; jfr BEKOMMA 5 c (β), HJÄLPA 1 a α] utrop l. hövlighetsuttryck (innebärande välgångsönskan) till person som nyser; stundom i utvidgad anv., ss. uttryck för önskan om välgång l. att ngt lyckligt skall vederfaras ngn o. d. Broman HelsB 257 (1741). Nös du? Prosit, lilla vän! Bellman (BellmS) 1: 157 (c. 1772, 1790). Nilsson BombiNick 293 (1946).
3) (†) utrop ss. uttryck för att ngt obehagligt hänt l. (troligen) kommer att hända o. d.; särsk. ironiskt: väl bekomme!, det är lagom åt dig! Eurén Kotzebue Orth. 3: 50 (1794). 30000 i kontanter, som kunnat vara dina om du skickat dig rätt (o. icke avvisat den förmögne friaren) — prosit nu, min fröken. Lindegren 3: 69 (1807). Almqvist Går an 21 (1839).
II. sbst., motsv. I 1: uttrycket l. utropet ”prosit”; stundom: välgångsönskan o. d. Lagerström Molière Tart. 12 (1730). Säkert sitt prosit en gång profeterande nös öfver vaggan / kärlekens rosige gud, härliga flicka, för dig. Janzon Prop. 2: 13 (1908; lat. orig.: sternuit omen).
