PROVOKATORISK prω1vωkatω4risk l. prωv1-, äv. prå1- l. prov1-, l. -ok-, l. 01—, adj.
Etymologi
[jfr t. provokatorisch samt eng. provokatory, ä. fr. provocatoire; efter lat. provocatorius, till lat. provocator (se PROVOKATÖR)]
1) jur. om talan l. rättegång o. d.: vari l. varvid käranden yrkar att få fastställt, att en viss förpliktelse (gentemot svaranden) icke åligger honom (”negativ fastställelsetalan”); äv. allmännare: som har samband med l. sker gm dylik rättegång l. talan. 1NJA 1890, s. 469. Provokatorisk rättegång. Kallenberg CivPr. 1: 359 (1918).
3) utmanande; som provocerar ngt, som syftar till l. utgör en provokation; jfr PROVOCERA 4, PROVOKATION 3. Brochard, 16 år, med ett visst provokatoriskt uppträdande, som gör mig djärf nog att börja fjäsa för henne. Wachtmeister AntBr. 62 (1915). Under upprorstiden 1918 uppmanades i den röda pressen de mördade civilpersonernas anhöriga att vända sin indignation mot de provokatoriska vitgardister, som genom .. ohyggliga dåd sökte kompromettera revolutionen. SvD(A) 1921, nr 263, s. 11. Reaktionen förde ett språk, som var rent provokatoriskt. Höglund Branting 1: 248 (1928).
