PRYD pry4d, adj.1 -are. Anm. N. sg. obest. prytt pryt4 (förr äv. prydt) undvikes i regel; jfr JEHylén i SoS 1920, s. 61.
Ordformer
(prud 1865. pruda, pl. 1799—1811. prude 1777—1868. prüda, pl. 1809. pryd 1854 osv.)
Etymologi
[liksom t. prüde av fr. prude, (överdrivet) sedesam, bildat till ffr. preudefemme, prudefemme, klok o. rättskaffens kvinna, av preu, klok, duktig (se PRUD, adj.1),de, av (av lat. de; jfr DEBATTERAm. fl.), o. femme, kvinna. — Jfr PRYDERI]
överdrivet nogräknad i fråga om sådant som kan stöta anständigheten, tillgjort sedesam, sipp.
a) om person, i sht kvinna. Löwenhielm, som främmande hos de mästa af sällskapet, såg på dessa lustiga bröder och ville agera prude. Tersmeden Mem. 5: 136(1777). Förresten hade .. (moster Methusalem), så mycket hon än höll på anständighet, aldrig varit pryd och sjåpig. Lindström Leksaksb. 53(1931). I .. (Virginia Woolfs) böcker finns det knappast en enda (tanke eller förnimmelse) som den prydaste gamla fröken inte kunde läsa om utan att rodna. Selander Pegas. 106(1942, 1950).
b) om tidsålder l. om sätt att uttrycka sig l. uppföra sig o. d. Hos Oehlenschläger blir icke ens den prydaste sedlighet förnärmad. (Cavallin o.) Lysander 114(1861). Lyckligtvis drabbas gärna alltför pryda uttryck af åtlöje. NordT 1896, s. 628. Under den pryda viktorianska eran. SvD(B) 1943, nr 76, s. 8.
SAOB
