PULA pɯ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr PUL, sbst.1—2
Ordformer
(förr äv. pwla, puula)
Etymologi
[sv. dial. pula, i bet. 1—3, äv.: stöta, slå, slita o. släpa m. m.; jfr d. pule, ha samlag, nyisl. púla, stöta till hårt, slita o. släpa; möjl. samma ord som mlt. pulen, lösgöra med fingrarna långsamt o. med möda (lt. pulen, plocka, peta, slå), holl. dial. pūlen, peta; jfr äv. lt. pularbeit, mödosamt arbete. — Jfr PULING,PULLA, v.,PULSAM,PÅLA, v.2]
1) (i vissa trakter, vard., i sht i skolpojksspråk) kasta (stenar l. snöbollar o. d. på ngn); äv. med objektsväxling: kasta på (ngn med stenar l. snöbollar o. d.); äv.: gno (ngn) hårdhänt i ansiktet med snö under lek l. slagsmål, ”tvätta” (ngn). Pula ngn med snöbollar. Tholander Ordl.(c. 1875). Roligast var att ”pula” snöbollar i nacken på gossarna. Rosberg GammFolk 117(1921). Rig 1932, s. 28.
2) tränga, tvinga o. d.; i de särsk. förb. PULA INo. PULA PÅ.
4) [jfr sv. dial. pula, plåga] (†) besvära l. betunga l. förorätta (ngn). Förbiudendis alle .. för(skriv)ne Oluff Algottson her emott hindra hindra låthe möde plasze pwle quelie eller j någon måtte oförrette eller förfång att göre. G1R 1: 38(1522). Därs. 39.
Särsk. förb. (till 2; i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat): PULA IN10 4. tränga l. stuva in (ngn l. ngt i ett trångt utrymme). Idun 1950, nr 31, s. 3.—
SAOB
