PULKA pul3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er Linné Bref I. 1: 26(1741)); förr äv. PULK, sbst.2
Ordformer
(pulk 1837. pulka (-ck-) 1672 osv.)
Etymologi
[jfr fin. pulkka; av lap. pul'hkē, båtformig släde att åka i]
bland lapparna bruklig o. från dem övertagen, i snörika trakter använd båtliknande släde, som glider på en under bottnen anbragt planka o. som drages av en l. flera renar l. hundar l. människor; urspr. (o. i fråga om lapska förh. fortfarande i sht) om en rendragen (halvtäckt) åksläde (för en person); jfr ACKJA.JTornæus(1672) i Landsm. XVII. 3: 54. Pulka, i hvilken folk åker, och Akja, uti hvilken man lägger lass. VetAH 1773, s. 81 (i Finland).(Kulsprutegevär) kan vintertid dras i pulka. InfRegl. 1945, 1: 82.— jfr LOCK-PULKA.
