PUNCH pun4tʃ l. pun4ʃ, l. pan4tʃ osv., l. med eng. uttal, sbst.1; best. -en.
Etymologi
[av eng. punch, slag med knytnäven, kraft, kläm, till punch, sticka l. stöta till, slå, sannol. av ffr. ponchonner, punsa (fr. poinçonner, genomsticka med syl, stämpla), till poinçon, ponchon, spetsigt redskap för borrning l. gravering, ytterst till lat. pungere, sticka (jfr PUNKT, PUNS, sbst.3)]
sport. i boxning: slagkraft, förmåga att slå knockout. Boxaren saknar punch. Han har en god l. hård punch. NFSportlex. (1943). jfr 3NF 3: 1034 (1925).
SAOB
