PURKEN pur3ken2, adj. -ket; -kne, -kna; -knare. adv. PURKET.
(vard.) som gm sitt yttre (surmulen l. butter uppsyn o. d.) o. sitt sätt (trumpen tystlåtenhet l. kort o. tvärt tal, tjurighet o. d.) visar att han är vid dåligt humör l. missnöjd l. sårad l. stött l. ledsen o. d.; jfr PUTTEN, SUR, TRUMPEN. Knorring Torp. 2: 257 (1843). Han satte sig purken i ett hörn och visade ingen benägenhet att helsa fadern. Strindberg SvÖ 1: 381 (1883). Den här purkne lille ponken. SvD(B) 1944, nr 214, s. 8.
Avledn. (vard.): PURKENHET, r. l. f. Schulthess (1885). —
PURKNA, v. bli purken; särsk. i förb. purkna till10 4. Östergren (1935).
