I. [sv. dial. purrig, pårrig; jfr dan. o. nor. purret. — Jfr BURRIG 1] motsv. PURRA, v. II.
1) (bygdemålsfärgat i södra Sv.) om hår l. person med avs. på håret: som icke ligger slätt; okammad, rufsig, resp.: som har håret okammat o. rufsigt; jfr 2. Purrigt hår. Benedictsson Ber. 180(1888). Purrig i håret. Larsson Borring Uppr. 138(1930).
2) (vard. i vissa trakter) om hår l. hårpäls l. fjäderdräkt l. varelse med avs. på håret osv.: burrig, uppburrad; om djur äv.: ruggig; stundom svårt att skilja från 1. (En jungfru med) platt lekamen, kantiga axlar, svart purrigt hår. Wetterbergh SamhKärna 2: 13(1857); jfr 1. En försenad kustpipare stod purrig och till synes frysande på en kalkstenshäll. Kolthoff VäderkvÖ 179(1921). Kurck MargA 189(1925).
3) (numera bl. tillf.) allmännare, särsk. om växt l. växtdel: som har smådelar (grenar, borst o. d.) som streta ut mer l. mindre oregelmässigt o. bilda en buskig l. burrig anhopning, risig l. dyl.; jfr PURRA, sbst.Rosensten Skog. 2(1737). Små purrige Hagtornsbuskar. Retzius FlOec. 201(1806). (Nötskrikan) bygger nästan alltid (sitt bo) .. av ris, oftast ojämnt och purrigt. Rosenius SvFågl. 2: 160(1922).
II. [sv. dial. purrig; jfr t. porrisch samt nor. dial. purra, murra vresigt, purren, en smula vred. — Jfr BURRIG 2] (†) vresig, murrig, retlig. Ihre(1769). En gammal purrig gubbe. Nordforss(1805). Heinrich(1814). Dalin(1855).
SAOB
