publicerad: 1955
PUTA pɯ3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr eng. pout (i bet. 1); antingen till en (möjl. urspr. ljudmålande) germ. rot put, svälla o. d. (jfr PUTA, sbst.3), l. en (senare) ljudmålande bildning av samma slag som PLUTA. — Jfr PUT, sbst.1]
1) skjuta fram l. ut läpparna, truta, pluta.
a) intr.; med subj. betecknande antingen person (i uttr. puta med munnen l. läpparna) l. läpp(ar) l. mun. LoW (1911). Han putar litet med läpparna! Men inte till kyss ... Det är en .. välkänd grimas av förakt och vedervilja. Bergman JoH 60 (1926). Mormor, sa Nils-Olov och putade litet med munnen, här har jag ingen att leka med. Holmström BarnMödrManf. 92 (1928).
2) om sak: stå ut l. sticka fram i en rundad l. spetsig utbuktning l. knöl o. d.; ofta med bestämning (inledd med av) betecknande ngt (mer l. mindre dolt) som föranleder (o. vars form avspeglas i) utbuktningen. Trasiga, smutsiga byxor med putande knän. Wester Żeromski TrognFlod. 163 (1921). Med fickorna putande och fuktiga av daggvåta päron. Fogelqvist Minn. 9 (1930). Magen som putade en liten aning. Fogelström Somm. 152 (1951).
PUTA UT10 4.
1) till 1.
2) till 2. NTIdr. 1898, s. 23. En kollega vars ficka putade ut av en halvpanna kronbrännvin. Fridegård LHårdVid. 8 (1951).
Avledn.: PUTIG, adj. till 2, om sak: som putar ut. Sömnadsb. 105 (1915). Hennes rygg är kutig och magen putig. Bergman Chef. 266 (1924).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content