SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1955  
PUTTO put4ω l. -o, r. l. m.; best. -n; pl. putti (Upmark osv.), mera tillf. äv. puttier (Upsala(A) 1928, nr 139, s. 1) l. puttis (2SvKulturb. 1—2: 11 (1934), Siwertz Pagoden 275 (1954)). Anm. Formen putti uppfattas o. brukas stundom ss. sg., med best. -n, t. ex. Trenter Lek 61 (1950: puttin, sg. best.).
Etymologi
[jfr t. o. eng. putto; av it. putto (pl. putti), pojke, till lat. putus, pojke, barn, besläktat med puer, pojke (se PUERIL)]
konst. liten (ofta naken) barn- l. änglafigur använd inom konsten (ss. amorin l. genie). Upmark Lübke 732 (1872). I dörröverstyckena äro graciösa små putti målade. Fatab. 1931, s. 110. Sörjande putto. 2SvUppslB 23: 565 (1952; bildunderskrift).
Ssgr (konst.): PUTTO- l. PUTTI-BILD. (putti-) Fornv. 1948, s. 233.
-FIGUR. (putti- 1908 osv. putto- 1928 osv.) Ahrenberg Infall 25 (1908).
-GESTALT. (putto-) Fornv. 1943, s. 99.
Spoiler title
Spoiler content