publicerad: 1955
PÅTRÄNGA på3~träŋ2a, v. -er, -de, -t, -d ((†) p. pf. -ad Tersmeden Mem. 4: 223 (1764); se för övr. TRÄNGA). vbalsbst. -ANDE, -NING, -SEL (†, Acrel Sår 165 (1745)); -ARE (tillf., Serenius Oo 4 b (1734)); jfr PÅ-TRÄNG.
Etymologi
(i fråga om bruklighet jfr anm. sp. 2716)
1) (numera bl. mera tillf.) till PÅ I 13, 15, III 2: gm tryck l. pressning o. d. anbringa (ngt) på ngn l. ngt (särsk. på sådant sätt att det anbragta trångt l. hårt omsluter det l. den varpå det är fäst l. påsatt); stundom: tränga på sig (ngt); äv. i uttr. påtränga ngt på ngt l. påtränga ngt l. ngn ngt. VRP 7/10 1723. Om soldaten hade fått ett par våta stöflor halftorra, (hade) dessa .. hopkrupit samt blifvit ännu svårare att påtränga. Wingård Minn. 8: 62 (1848). Nyström Telegr. 80 (1869: på). (Gummi-)ringar, som äro förfärdigade i ett enda stycke och såsom sådana påträngas hjulen (på landsvägslokomotivet). TT 1871, s. 199. (Glass-)formen bör fyllas så full, att locket måste påträngas. Grafström Kond. 150 (1892).
2) (numera bl. ngn gg tillf., i sht arkaiserande) i bildl. anv. av 1: tvinga l. truga på (ngn ngt l. ngn), påtvinga l. påtruga; förr äv. enbart med obj. betecknande det l. den som tvingas l. trugas på ngn (äv. med avs. på tvivel: (söka) ingiva); stundom äv. med sakligt subj.; jfr PÅ III 2 k. LPetri Kyrkiost. 68 b (1566). Ordzens Tiänare vthwaldes medh Församlingenes Jaa och Samtycke, och påträngdes icke moot hennes Wilje. Schroderus Os. 1: 152 (1635). Utom Ständernas samtycke ock wedertagande må dem (dvs. ständerna) hwarken någon ny Lag påträngas, eller någon gammal .. ändras. PH 1: 14 (1719); jfr SvRiksd. I. 5: 28 (1934). Officier (dvs. välvilliga tjänster vid fredsunderhandlingar), som, under vänskaps sken, ville med våld påtränga Hans May:t alt det, som favoriserade Fiendernas värck. Nordberg C12 2: 405 (1740). (Du) har .. ingen orsak att tvifla (om nådaståndet), änskönt tvifvelsmål påträngas, hvilka din anklagare grundar på (dina begångna fel). Schartau Pred. 24 (1823). Vi hafva sett, huru .. (K. XI) förbjöd de olycksaliga godsbyten som påträngdes det (dvs. Uppsala universitet). Annerstedt UUH II. 1: 328 (1908). — särsk.
a) (†) i uttr. påtränga ngn (till) att göra ngt l. påtränga ngn göra ngt, (söka) tvinga l. truga ngn att göra ngt, stundom övergående i bet.: ålägga ngn att göra ngt; jfr 5 b. Schroderus Os. 2: 13 (1635). Så påträngde och thetta Mötet (i Konstantinopel) them Christnom til at holla någre Reglor. Därs. 506. LMil. 1: 102 (1681).
b) (†) övergående i bet.: påbörda l. tillskriva (ngn ngt). Båda dessa satser äro grundfalskt auktor påträngde. Chydenius 211 (1765).
c) (†) i uttr. påtränga ngt för ngt, övergående i bet.: (nödvändigtvis vilja) utge ngt för ngt, nödvändigtvis vilja ha ngt till att vara l. erkännas ss. ngt. (Jag) förundrar .. migh, at the som bekenna sigh til then Påfweska Läran, wilia endeligen påträngia them (dvs. vissa stadgar) för Apostoliske, them the dogh sielfwe icke holla wele. Schroderus Os. 1: 58 (1635). Därs. 589.
d) (†) med konstruktionsväxling, i uttr. påtränga ngn med ngt, övergående i bet.: pålägga ngn ngt l. betunga ngn med ngt; jfr 5. Att .. (adelns) bönder icke påtrengias mz någre andra .. beswär (än boskapsskatten). RARP 2: 174 (1635).
e) (†) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som påtvinga(t)s l. påtruga(t)s ngn; som ngn tvinga(t)s l. truga(t)s att underkasta sig l. ta emot l. acceptera. Thed olaglige och påträngde möthe i Arboga. RA I. 4: 383 (1597). HSH 10: 8 (1616; om våld). Annerstedt UUH Bih. 2: 196 (i handl. fr. 1678; om gods som lämnas i byte).
3) (numera bl. tillf.) till PÅ III 2 (o. 3 a, 4); med personligt l. sakligt subj.: utöva tryck l. press på ngt l. ngn o. (söka) skjuta l. trycka det osv. undan l. framför sig (för att kunna komma fram); (söka) tränga fram (o. därvid utöva tryck l. press på ngt l. ngn l. med hjälp av vapen o. d. söka förmå ngn att vika undan); stundom: i avsikt att angripa l. skada tränga fram emot ngn l. ngt l. gå ngn inpå livet o. d.; tränga på; jfr 10 a, 11 a α. (Fäderneslandets svåra belägenhet) då fiendernas både magt och myckenhet, jämwäl ock de hwarannan hopetals påföljande wederwärdigheter på alla sidor påträngde. HC11H 14: 132 (1680); jfr 4. Alt hvad Modren arbetade, så uträttade hennes värkar ingen ting, emedan Barnet var svagt, och ganska litet påträngde. Hoorn Jordg. 2: 66 (1723). Påtränger fienden, måste arriergarde .. förflytta sig i stridsform. FälttjRegl. 1900, s. 72.
4) (numera bl. tillf.) i oeg. l. bildl. anv. av 3 (med personligt l. sakligt subj.); stundom: (utöva tryck på o. därigm) åstadkomma forcering av ett arbete (för att det skall medhinnas); förr äv. i uttr. påtränga och hasta att göra ngt, ivrigt arbeta för o. skynda på med att göra ngt; jfr 10 b, 11 a β. (Kanslern förehöll O. Rudbeck) at då han academien hade citerat (dvs. stämt), och consistorium begerte dilation, han lell så påtrengt och hastatt at komma till action. Annerstedt UUH Bih. 2: 176 (i handl. fr. 1675). Det ville .. vara angeläget, att utrikesbrefven meddelades SU. det snaraste, som möjligt vore, på det den näst efter afgående posten ej måtte för hastigt påtränga. 2RA 3: 535 (1734). Det följde en tid, då massorna påträngde och fordrade sin andel af odlingens allmänna välgerningar. BEMalmström 7: 141 (1850). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. av fsv. athrängia] (†) om ngt som åstadkommer trångmål l. svårigheter l. behov, särsk. om nöd: sätta åt, tränga på; vålla trångmål l. medföra oundgängligt behov av ngt; äv. övergående i bet.: kräva, fordra. AOxenstierna 2: 670 (1624). (Vi) tilstädie .. berörde wacht, sig förswara (mot övervåld) först utan slag, och sedan, om nöden heelt påtränger, .. med wärnhugg. Schmedeman Just. 336 (1664). Allmogen (kan) intet, då starck skiusz påtränger, undandraga sig at skiusza. PH 1: 172 (1720). Utom dess kan jag svärja om nöden så påtränger. Posten 1769, s. 1079. Svedelius Statsk. 2: 332 (1868).
b) [jfr motsv. anv. av y. fsv. athrängia, pathrängia; jfr a] (†) opers.: krävas l. fordras l. behövas, vara nödvändigt. SvFlottH 1: 510 (i handl. fr. 1570). När som på trenger kunna the wäl hungra twå eller tree daghar. Petreius Beskr. 1: 90 (1614). Eder vill iag venta i 8. åhr, / och lengre om på trenga skulle. Visb. 3: 378 (c. 1700). Kellgren (SVS) 6: 238 (1789). jfr: Skickligt för hvad som påtränger, är det (dvs. ett nyttigt liv) tillika en säker tillflykt för hvar och en annan behöfvande af dess råd och hjelp. Bergklint Vitt. 298 (1784); jfr a.
5) i tr. anv. av 3: utöva tryck l. press på (ngt l. ngn) o. (söka) skjuta l. trycka det osv. undan l. framför sig (för att kunna komma fram); vid framträngande söka att (med hjälp av vapen o. d.) förmå (ngn) att vika undan; i fientlig avsikt tränga fram emot (ngn) l. gå (ngn) inpå livet o. d.; särsk. bildl. (motsv. 4), särsk.: sätta åt l. ansätta (ngn) l. bringa (ngn) i trångmål; med personligt l. sakligt subj.; numera bl. ngn gg tillf. i pass. l. i p. pf.; jfr 10 a, b. (Sveriges) mechtige och oss städze påträngiande grannar. RARP 3: 163 (1641). Skal Een Öfwerste emoot sitt Folck när them någon nödh påtränger, wijsa sigh affectionerad. Söderman ExBook 194 (1679). Fattigdomen påtränger honom, han förvandlar sina Medailler, men de gifva ej mycket bröd. Kellgren (SVS) 4: 287 (1782). Kavaleriet håller sig .. framför fronten, men drager sig, om det häftigt påtränges, tillbaka. Nordensvan Takt. 68 (1884). (General af Klercker) nödgades taga en allvarlig min på sig, påträngd som han var af sitt bekymrade kommissariat. Quennerstedt Torneå 1: 111 (1901). — särsk.
a) (†) driva på l. forcera (ngt); äv. med obj. bestående av att-sats: ivrigt arbeta för l. söka åstadkomma (att osv.); äv. i p. pf.: som (ivrigt) påyrkats, som man sökt få till stånd. (Borgerskapet önskade) att then länge påträngde Cröningen (av drottning Kristina) måtte lända till Gudz ähra. RARP 4: 307 (1650). (Vid anfall mot fästning) måste .. Stormen .. braf påträngias till desz man har wunnet den begiärte Desseinen. Rålamb 8: 71 (1691). Moskowiterne hafwa mycket påträngt at Porten motte concertera med dem om K(ung)l. M:ts durckmarche igenom Pohlen. KKD 4: 144 (1712).
b) (†) i uttr. bliva påträngd att göra ngt, bli pressad l. trugad att göra ngt; jfr 2 a. (Han) blef .. satt till bords .. och så påträngad att supa, .. att (osv.). Tersmeden Mem. 4: 223 (1764).
6) [jfr 4 a, b] (†) i pass. med intr. bet.: behövas; krävas; vara av nöden; särsk. opers. Lindestolpe Matk. 71 (1714). Begge divisionerne (av rådet) måge sittia tillika, .. då ock, när så påtränges, den ena divisionen kan förstärkas utur den andra. 2RA 1: 346 (1723). Posten 1769, s. 994. Kellgren (SVS) 6: 50 (1775).
7) [jfr 6] (†) behöva (ngn). (Länsinnehavarna) tilsades, at holla sit Manskap stundeligen til reds, til Konung Fridrichs tjenst, då han det påträngde. Celsius G1 1: 378 (1746).
8) [jfr 2, 5] refl.
a) (†) om person: tränga sig på (ngn); särsk.: truga l. tvinga sig på (ngn); äv. med obj. betecknande korporation o. d.; äv. i uttr. påtränga sig ngn för fiende o. d., övergående i bet.: ss. fiende osv. angripa ngn. The, som hafwa H. S. K. May:tt för Fiender och wederwärtige sigh påträngt. SvRStBesl. 1/3 1660, s. A 2 a. (H. Stridsberg) gick .. att inställa sig för Lunds senat, detta aktningsvärda collegium .. som han icke påträngt sig, utan af hvilket han sjelf blifvit sökt. BL 16: 101 (1849). Cavallin (1876).
b) (ålderdomligt, numera föga br.) oeg. l. bildl., om ngt sakligt: tränga l. tvinga sig på (ngn); oemotståndligt framställa sig för (ngn); stundom: sätta åt l. ansätta (ngn); äv. med obj. betecknande ngns själ o. d.; äv. abs.: tränga sig på l. oemotståndligt framställa sig. Leopold 6: 71 (1803). Om än detta tvång (som soldatlivet pålägger) någon gång .. länge afhöll äfventyraren från att antaga värfningen, så påträngde sig honom .. behofvet och nöden. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 289 (1853). En mängd olika tankar påträngde .. sig min själ. Dalin (1855). Den förmodan, som i första ögonblicket .. påträngde sig mig. Rydberg Ath. 30 (1859). Rein Psyk. 1: 177 (1876; abs.).
9) [jfr 3, 8 a] (†) i p. pf.: som (med våld) trängt sig in på ett område. Wår Nordiske Pool haar inga, wåldsamligen påträngda, Bebyggiare kunnat fördraga. Isogæus Segersk. 643 (c. 1700).
10) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.; äv. substantiverat.
a) motsv. 3 (o. 5): som tränger på; stundom: som ansätter ngn; dels om person l. trupp o. d., dels om ngt sakligt; stundom svårt att skilja från c. (Om) Pohlen .. måtte för nödh skull och Moschowitens påträngiande macht änn wijdare sökia Österrijkes hielp, .. tå (osv.). RARP 8: 184 (1660). Infanteriets enda tillflykt mot ett påträngande Kavalleri är .. att formera en djup sluten kolonn. KrigVAH 1805, s. 9. Länsmän och rättare sökte förmana den stojande hopen till tystnad (då drottningen med hovdamer promenerade på marknaden), hofvets lägre betjening underlät ej heller att .. näpsa de påträngande. Topelius Fält. 2: 165 (1856). Havet var så påträngande, att det enda, som förmådde hålla sig uppe, var kullar och bergbackar. Lagerlöf Holg. 1: 167 (1906). — särsk. i utvidgad anv.
α) (†) om födslovärk: som åstadkommer att fostret tränges l. drives framåt. Hoorn Jordg. 2: 123 (1723).
β) (†) om anfall: som medför kraftigt tryck på fienden (o. får honom att vika undan). Richardson Krigsv. 2: 38 (1741).
b) oeg. l. bildl. (jfr a α, β, c slutet), om ngt sakligt (särsk. ngt mer l. mindre abstr.), motsv. 4 (, 5) o. 8 b: som tränger på l. som tränger sig på; som icke lämnar en fri, utan utsätter en för sitt tryck l. sin påvärkan l. går l. kommer en inpå livet o. d.; ofta: som oemotståndligt framställer sig l. tvingar sig på en l. tilldrar sig ens uppmärksamhet; stundom (om fara l. brådska l. göromål o. d.): tryckande l. trängande l. jäktande o. d., stundom (om göromål l. anspråk o. d.) övergående i bet.: som icke kan underlåtas l. uppskjutas l. negligeras, nödvändig l. viktig; stundom svårt att skilja från c slutet. Göromålens påträngande mängd. Kellgren (SVS) 4: 373 (1784). Den yttre verlden och dess från alla sidor påträngande synbilders rikedom. Atterbom Minn. 85 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Järnvägstrafikstyrelsen .. (har) hittills kunnat .. tillfredsställa de mest påträngande anspråken. Forssell Stud. 2: 222 (1888); jfr α. (Finlands) påträngande fara. Hjärne ÖsteurKris. 173 (1891, 1914). (Somliga människor) äro omedelbart medryckta (av dramat) såsom inför ett mystiskt närvarande skeende, en hemsk, påträngande verklighet. Oljelund GrRidd. 112 (1926). (Det) blev .. så påträngande kvavt här i natt. Moberg Utvandr. 395 (1949). — särsk.
α) (numera bl. mera tillf.) om behov, i sht förr äv. nöd, förr äv. nödfall: trängande; förr äv. i uttr. vid påträngande tillfällen, då ngt är absolut nödvändigt, i trängande fall; jfr 4 a. CivInstr. 57 (1655). De machter, hvilcka .. vid påträngande nöd kunna hielpa ock biträda Oss och Riket emot Dannemark. HSH 9: 301 (1743). Dalin Hist. 1: 173 (1747: vid påträngande tilfällen). Därs. 2: 412 (1750: i påträngande nödfall). För att tillfredsställa de påträngande behofven. Stridsropet 1883, nr 1, s. 2.
β) (†) i utvidgad anv., om order: som man måste rätta sig efter, bestämd (o. viktig). En (kanonkula) slog ned ej långt ifrån mig, där jag satt enligt påträngande ordres. Ekman Dagb. 134 (1789).
γ) (†) om uppmaning, tillstyrkan o. d., övergående i bet.: ivrig l. enständig l. bevekande; jfr c slutet. Löwegren Knigge 1: 142 (1799). Därs. 2: 103.
c) motsv. 8 a, om person (l. djur): som tränger sig på; särsk.: som på ett taktlöst l. oförsynt l. framfusigt sätt tvingar på ngn sitt sällskap l. uppvaktar ngn l. besvärar ngn (med böner l. övertalningsförsök l. krav o. d.); närgången; efterhängsen; enträgen; som tar sig allt för stora friheter gentemot ngn; påflugen, näsvis; äv.: som på ett hänsynslöst l. oförsynt sätt söker få ngn att göra sig till viljes l. att acceptera sin mening o. d. (De äldre böra lära de yngre) Men detta måste ske .. utan at upväcka ledsnad, och utan at vara påträngande. Löwegren Knigge 2: 14 (1799). Hon var allt för finkänslig att någonsin bli påträngande. Benedictsson FruM 238 (1887). (Han) kommer .., därför att den andre (som på natten knackar på dörren o. vill låna tre bröd) är så påträngande, att stå upp och giva honom så mycket han behöver. Luk. 11: 8 (Bib. 1917). Jonas .. började en regelrätt flirt .. och blev .. djärvare och mer påträngande. Siwertz JoDr. 378 (1928). — särsk. i utvidgad l. bildl. anv., med sakligt huvudord l. ss. adv.: som visar l. ger uttryck åt närgångenhet l. efterhängsenhet l. enträgenhet l. påflugenhet o. d.; äv. (om skildring l. framställning l. om egenskap hos skildring osv. l. om intresse o. d.): som sträcker sig till förhållanden l. detaljer som icke angå en utomstående l. som äro ngns ensak o. d., närgången, indiskret; stundom svårt att skilja från b. Vanloo .. hade skäl att gå herr Bengts nästan påträngande förtrolighet till möte. Rydberg Frib. 172 (1857). HLilljebjörn Hågk. 1: 109 (1865; ss. adv.). Den djärfva och ofta påträngande realismen (hos Th. Talmage). 2NF 28: 358 (1918). Förlåt min påträngande iver. Hirn Dimnet Brontë 62 (1927). Redan under reparationen av gården hade hon .. märkt ett påträngande intresse. Spong Sjövinkel 123 (1949).
11) ss. vbalsbst.
a) (numera bl. mera tillf.) ss. vbalsbst. -ande l. -ning, förr äv. (i bet. α) -sel; dels abstr., dels konkretare, om enskilt fall av en handling l. en värksamhet l. ett skeende. Dalin (1855). — särsk.
α) motsv. 3, om handling l. värksamhet l. skeende som består i l. innebär att ngn l. ngt tränger på. Verelius Gothr. 197 (1664). Acrel Sår 165 (1745: påträngsel). Ryska örlogsflottans allt närmare påträngande .. började ändtligen öppna ögonen hos konungen. Mankell Krigsm. 1: 536 (1865). Den träbro .. som i slutet af Februari 1783 förstördes genom isens påträngningar. TT 1881, s. 39. Numelin OrsFolkv. 20 (1918).
β) oeg. l. bildl., motsv. 4, om handling l. skeende som består i l. innebär att ngn l. ngt utsätter ngn l. ngt för tryck l. påvärkan l. att ngn med frågor o. d. går ngn inpå livet o. d. Cederborgh UvT 2: 53 (1809). Samtiden 1873, s. 45. Granelleschis sällskap, som satt sig till uppgift att försvara den goda smaken mot alla främmande påträngningar. NordT 1885, s. 535.
γ) motsv. 8 a (o. b), om handling som består i l. innebär att ngn (l. ngt) tränger sig på l. är påträngande (se 10 c). Löwegren Knigge 1: 113 (1799). Nordbons vanliga tafatthet inför påträngning. Blomberg Städ. 133 (1931).
b) (tillf.) ss. vbalsbst. -are, motsv. 2 o. 8 a, om person som tvingar l. trugar på ngn ngt l. som tränger sig på ngn. Serenius Oo 4 b (1734).
Avledn. (ngt vard.): PÅTRÄNGDHET, r. l. f. [bildat till påträngande (se påtränga 10 c) med formell anslutning till sådana ord som talträngdhet, ansträngdhet] (mera tillf.) påträngsenhet. NordLitTid. 1846, sp. 141. DN(B) 1955, nr 4, s. 5. —
PÅTRÄNGENHET, r. l. f. [jfr d. påtrængenhed; till påträngande (se påtränga 10 c)] (numera bl. tillf.) påträngsenhet. AB 1859, nr 23, s. 2. Hedberg Decenn. 1: 333 (1900, 1912). —
PÅTRÄNGLIG, adj. [till påtränga 4, 8 a, b o. tränga (sig) på; jfr ä. d. påtrængelig, t. aufdringlich] (numera föga br.) påträngande (se påtränga 10 b, c); påträngsen. Löwegren Knigge 1: 11 (1799). GHT 1944, nr 89, s. 3. särsk. (†) om uppmaning o. d., övergående i bet.: ivrig l. enträgen o. d.; jfr påtränga 10 b γ. Löwegren Knigge 3: 28 (1799).
Avledn.: påtränglighet, r. l. f. [jfr ä. d. påtrængelighed, t. aufdringlichkeit] (numera föga br.) påträngsenhet; äv. konkretare, om handling o. d. som värkar påträngande. Löwegren Knigge 1: 17 (1799). CAAgardh (1831) hos Berzelius Brev 10: 45 (konkretare). —
PÅTRÄNGSAMHET, r. l. f. [till påtränga 10 c o. tränga sig på] (föga br.) påträngsenhet. Serner StorhertFinans. 28 (1915). Dens. YussufKh. 117 (1916). —
PÅTRÄNGSEN, adj. -trängsnare (mera tillf., Lindström Leksaksb. 17 (1931: påträngsnaste, superl.)). [till påtränga 4, 8 a, b o. tränga (sig) på; med avs. på bildningssättet jfr efterhängsen] (ngt vard.) (som visar benägenhet för l. som utmärkes av egenskapen att vara) påträngande (se påtränga 10 b, c); som tränger sig på l. gärna vill tränga sig på. Påträngsne tjänare .. plågade mig med erbjudande af sin tjänst (i Kölnerdomen). Wallin Bref 232 (1849). Den påträngsna tanken. Mörne Liv 107 (1925). Moberg Invandr. 75 (1952).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content