1) (ngt vard.) vinglig, skranglig, rankig, ostadig; som skakar; stundom äv. allmännare; dels: som är skraltig l. i olag o. lätt går sönder o. d., dels: krånglig, besvärlig. Det rackliga låset gav efter och dörren gick upp. SthmFig. 1845, s. 287 (om bord).En gammal racklig släde. UpplFmT 29—32: 57(1913). Sitta skakande .. i en racklig rapphöna. Nordlund Jäg. 15(1914). Hela det rackliga huset skakade. Salminen Katr. 241(1936). Carlsson ÄlvTimm. 107(1949).
2) (enst.) om person: som krånglar l. dyl. Snål på maten var mäster och sur och gnatig och racklig och led. Sagoprins. 27: 5(1934).
SAOB
